Björn Wiman – kulturchefen med den säregna metaforiken och med synen på de sjunkande  tidningsskeppen som ”demokratins dunderhonung” – upplyser oss i sin senaste kolumn om följande förhållande:

Uttalandet gjordes alltså inte av någon trollkarl i 3D eller av en publicist med brösttoner från det förflutna, utan av en ledande expert.

Okej. En randanmärkning bara: Rasbiologiska institutet befolkades av experter. Atombomben uppfanns av en expert. Likaså läkaren som opererar bort äggstockar på unga kvinnor födda i ”fel kropp” etc. Experter allihop, så det var ett ganska svagt argument, anser jag nog.

Han kunde  läsa Augustinus, ifall han inte redan gjort det, som i ett brev citerar ur Salomos vishet: Den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar.

Vad vi behöver är fler ärliga och modiga intellektuella, kapabla att spränga sig ur den myllrande myrstacken av tunnelseende ”experter” med agendor, som kommit att bli vår tids sofister, inkvisitorer och andeskådare. Experter behövs. Men dessa experter, självutnämnda eller ej, bör inte okritiskt och ensidigt kallas in i tid och otid för att på så sätt bidra till att ytterligare utarma det offentliga samtalet. Ursäkta truismen, men det finns åtskilliga experter som haft fel, inte sant? Rentav flertalet av dem, sett ur ett idéhistoriskt perspektiv som gått förlorat. Låt se… Hur argumenterar Wiman för sin sak? Går jorden under redan nu på fredag? Det fick vi läsare aldrig riktigt klart för oss, dessvärre. I stället hänvisar Björn Wiman trosvisst till sin områdesexpert; avhänder sig intellektuellt ansvar, vecklar in sig i krystade bildled, och drar sig tillbaka. – Alltså till en expert som likt Björn Wiman investerat dyrt i sin expertiskarriär och som gjort åtskilliga snarlika uttalanden tidigare, efter hand alltmer tillspetsade eftersom det ju fordras om man ska bryta igenom det ”mediebrus” som Björn Wiman och hans kollegor på daglig basis återskapar; ut-sagor som sannolikt kommer att rendera nya friska ”anslag” och ytterligare skön övertygelse. Så nu måste han stå fast vid sin idé, tycker sig experten helt riktigt ana. Och vem kan egentligen klandra honom…?

Som jag härförleden citerade en annan sorts expert:

”Experten” är en nödvändig gestalt som man måste både lita på och ifrågasätta, en gud i ett rum som alltför ofta saknar fönster för insyn och dörrar för besök. Hans ingångsvärden avgör åtgärderna – och de var inte sådana som vi skulle acceptera idag. […] Värst blir debatten när historieskrivningen antar karaktären av domstol. Bäst blir den när den får oss att reflektera över vår egen tid.

Nej, man befarar att det i själva verket var fråga om något annat. Björn Wiman, pressad, resonerar som en kliniskt deprimerad människa. Helt nyligen hade han med rätta avhyvlats. (Och det av en ”expert” som visste bättre…) Förödmjukande anklagad för att förestå sin egen Vatikanstat och ägna sig åt småpåveri. (Jag har personligen fått känna på detta antidemokratiska tillvägagångssätt. Demokratins Dunderhonung vägrar att låta sina meningsmotståndare komma till tals. Även indirekt – till och med när de utmålats som lögnare på hans egen kultursida och i synnerhet om de tänker längre och argumenterar bättre än han själv.) Det var snarare sanningen. Och sanningen svider. Alltmedan Björn Wimans upphettade domedagsfantasier och apokalyptiskt infärgade profetior mer tycks svara mot ett inre, mentalt tillstånd. Jag har själv varit deprimerad.

Man har även tidigare trott att jorden ska gå under. Och tids nog kommer vår art försvinna från den här planetens yta och upphöra att finnas, även den. Men håll huvudet kallt! För ingenting av detta motsäger par preference det faktum att den pressade kulturchefens bevisföring, sorgesamt nog, har börjat te sig sig alltmer verklighetsfrånvänd och desperat dogmatisk.