På nyårsdagen ringde Bengt på fasta telefonen; min farfars yngste bror. Det var längesen vi sågs och därför extra roligt att höra hans röst igen. Som vanligt var det G som svarade. Efter en stund gav hon mig luren och med handen för örat gick jag genom köket, bort mot trappan, upp till övervåningen.

Även Bengt har nu hunnit bli gammal, det hördes på rösten. Två-tre gånger tackade han för brevet som jag veckan före jul tog mig för att skriva; tackade för det bifogade julkortet och boken men kunde inte riktigt minnas att jag skulle ha besökt dem hemma i deras villa i Enebyberg för ett tiotal år sedan, när jag övervägde att fortsätta läsa filosofi vid Stockholms universitet för att då kanske bo inneboende hos dem under en hösttermin. Annars var han lika älskvärd, artig och belevad som jag minns honom. Han har haft tjänster inom bankvärlden i alla år; uppvuxen på gården i Klippingsbo började han studera och for så upp till Stockholm där han mötte Gun, bildade familj och bosatte sig i Danderyd. (Född 1925 slapp han till skillnad från farfar ligga inkallad under be-redskapsåren och se ett halvt decennium gå till spillo.) Fotografierna från den här tiden ligger i lådor hos mina föräldrar. Det närmaste jag just nu kommer är det här brunmurriga avtrycket, över trettio år gammalt.

Tomten Örjan och jag julen -79 står det på den lilla pappersremsan under kortet, med mammas handstil. Bilden är från Vissefjärda. Och mycket riktigt är det Örjan som agerar tomte, pappas bror. På bilden är jag lika gammal som lilla B den här julen: fem år. Tavlan till höger – jag tror att det ska föreställa blåeld – hänger numera på väggen här i mitt arbetsrum.

Jag har ett annat starkt minne; tidigt 80-tal. Vi hade tagit bilen upp för att hälsa på dem i Stock-holm. Bengt bjöd oss på middag på en flott res-taurang (Gondolen) – svävande över det som kal-las Slussen; med utsikt över Södermalm och halva den vattenomflutna huvudstaden som jag aldrig hade varit i förut; upp till restaurangen åkte man hiss (Katarinahissen) och jag och Jonas fick dricka så mycket coca-cola vi ville (två flaskor var) och till köttbiten (hamburgaren?) serverades ugnsrostad kulpotatis, och så en glassportion på det. Jag minns att jag mådde illa efteråt, jag hade ätit för mycket, och när vi kom fram till bilen (gröna Golfen) hade någon varit där med en mejsel och brutit upp dörren på passagerarsidan. Kassettradion var borta. Där den suttit monterad gapade ett svart hål med två avslitna sladdar i. Och på en bänk snett över gatan, märkte vi efter en stund, satt några ovårdade typer med ölburkar i händerna och flinade åt oss, minns jag så väl.

Vilhelm Ekelund talar på ett ställe om människor av ”stor ton” och om den mörka folien som ljuset i spegeln ovillkorligen måste reflekteras mot; om hur all verklig produktivitet ”är ur inre isoleringskraft” – om det ”rena ögat” och om de ”inre bakterier” som vi med rätta fruktar och vill förjaga. Ekelund hade ju sina egna begrepp och sin säreget skimrande prosa. Strindbergs tschandala-ängd lånas för att definiera en miljö av gemenhet och smuts, förnedring och ohälsa. Att leva i konstant ljus vore dock att vanhelga det heliga. Ljus och mörker. I Olle Holm-bergs ”Tre uppsatser om Vilhelm Ekelund” (1963) beskrivs Ekelunds stil med en vackert funnen bibelparafras: Mörker var på djupet, men Guds ande svävade över vattnet. I samma kapitel återfinns även följande karaktäristik:

Vilhelm Ekelund försvarar alltså ensamheten och angriper ”gemen-skapens” i hans ögon ljumma och flottiga liv. Han gör det så ofta att man förstår att han har behövt göra det ofta. Man kan uttrycka saken så: denne författare har varit stark nog att vara ensam, men inte stark nog att vara det på ett otvunget, naturligt, självklart sätt, ett sätt som inte behöver försvaras. Sådant finns det kanske helgon, eremiter och misantroper som har kunnat, men Ekelund kan det inte. Han talar öppet om sina två fiender Ira och Taedium, Vreden och Ledan. Den ena drabbar i sällskapsliv, den andra i ensamhet. Det gäller att fördriva dem bägge.

Till slut kom vi att bli sju personer på nyårsafton, åtta med lilla Ingrid, tio må-nader, som dock somnade ifrån jämfö-relsevis tidigt. Vi bjöd på älgfärsbiffar med potatisbakelser och till dessert en egentillverkad nougatglass med vispad grädde och en otäck liten physalis som toppdekoration; kläppen i väggklockan tickande mot midnatt och i de slipade små portvinsglasen från Vissefjärda-servisen bröts ljusstrålarna prismatiskt och alla hade vi klätt upp oss och gjort oss extra fina för varandras och vår egen skull. Spellistan rullade utan förstörande reklamavbrott och vid tolvslaget sände vi upp tre raketer mot Vikbolandshimlens blåsvarta mörker, skålade och kramades och tände var sin torr gammal cigarr. Jag hade övervägt att skaffa så kallade thailandslyktor men det såldes inga sådana i ståndet vid Hageby centrum och lite senare påtalade Ingemar att dessa rislyktor består av ett ståltrådsskelett, vilket singlar ner i åkern och som rådjurskiden då kan råka fastna med klövarna i. Små stigande kapslar av tid med en invändigt brinnande låga…

Alltid en viss anspänning att ordna fest, men oftast blir det ju en varm och trevlig stämning sedan. Nej, vissa saker lär man sig aldrig. Man upphör heller aldrig att förundras över hur det kan gå till i den så kallade kulturvärlden. En äldre kvinna i vår bekantskapskrets ligger på sjukhus; hon hade hittats i sin säng på annandagen; hade tagit sömnmedel i avsikten att somna in för gott. Vid uppvaknandet ond-gjorde hon sig över det faktum att man lyckats hindra henne, fast nu mår hon visst något bättre. Vi skickade ett julkort till henne.

Stenporten i Gradec.

Och så kom det – först i går – ett vacker hälsning från Zagreb. Daterad 16 december, så pošta tog tid på sig. I gengäld hade försändelsen stämplats med brio och i kortet låg en insisterande sedel: betalningen för boken jag tänkt skicka henne gratis.

Man kunde se på hyperlänkarna som lysande hål i en vägg: där bakom fanns något mer. Om bloggar talas det från högre ort allt oftare i termer av träsk och liknande. Allt som sägs är efemära bloss. Men något består. Det sker, ville jag gärna tro, när rösten som talar är distinkt och oavvisligt mänsklig till sin natur:

När allt kommer omkring glömmer vi oftast att det alltid är första person som talar. […] Dessutom kräver jag för egen del av varje författare, först och främst, en enkel och ärlig redogörelse för hans eget liv och inte bara sådant som han hört om andra mäns liv; en sådan redo-görelse som han skulle skicka till sina släktingar från fjärran land; ty om han har levt ärligt så måste det ha varit fjärran land för mig.

Var Thoreau också jagfixerad? Att skylla frustrationen över världen på tekniken slår mig som överdrivet reaktionärt, inbilskt och feltänkt. Jag har ingen annan given plattform för mitt skrivande än denna.

Det nedtecknade återspeglar såklart en viss epok och dess landvinningar: elden, stenyxan, papyrusen, tryckpressen, da-torn. Själva mediet har alltid avsatt spår i stilen; innehållet.

Vem var Homeros? Hur föddes evange-lierna? Med tiden skingras allt i dimma. Sången, dikten, kolumnen. Man måste skriva med sitt väsen involverat; riskera något, utmana konsensus. Aldrig för att behaga en auktoritet eller snöd vinning enbart. Belöningen blir större om du gör tvärtom. Säg din mening. Endast så kan du vinna respekt och endast så förstå hur de alltjämt hågkomna tänkte och gjorde.

Småländsk glastillverkning

I en blogg kan man vara långsam och snabb, man kan tänja ut sig som man vill; yttra vad man vill. Nyss ringde telefonen men jag svarade inte, jag brukar säga att det är ett oskick att ringa hem till folk och har ingen lust att betala extra för Telias nummerupplysningstjänst. Jag minns min första röstbrevlåda. Sen dess har utveck-lingen gått rasande fort och varför anpas-sa sig efter en döende form? Av samma skäl bör man inte ta ”bloggen” för given, lika lite som ”demokratin” eller något annat av välmenande människor uppfun-net ramverk för det djupt mänskligas oändliga tschandala-ängder. På knappsym-bolerna tryckte man stjärna, fyrkant. Och så talade man efter bästa förmåga in meddelandet. Hej, du har kommit hem till…

För bara ett par år sedan var det besvärligare: barnen var mer krävande och G var sjuk och skulle opereras. Uppdragen tröt och jag kämpade för att överhuvudtaget få ut mina böcker. Fick kort stubin, brast i tålamod, sjönk ner i missmod. Kom att avsky den förljugna världen och dess människor. Men saker kunde förändras, hur märkvärdigt det än kan låta.