Ällingstad 13:54

Enligt nya vägverksskylten för enskild väg som som monterats upp nere vid Arkösundsvägen stavas Ellingstad med Ä. Stavningar och språk förändras ju med tiden. På den i Vikbolandets by- och gårdnamn bifogade generalstabskartan stavas det alltjämt med E. Den skriften tryck-tes 1937 i Uppsala men hur gammal själva kar-tan är törs jag inte säga.

I alla fall, medan jag gick där längs den fläckvis snötäckta åkerkanten, lätt snuvig, förbi björk-dungen och kohagen och Urbans röda tallriks-harv, sändes en nygjord radiodramatisering av Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, varför jag börjar fippla med min fiffigt hålförsedda tum-vante (av försvarets gamla yllestickade modell; hålet är avsett för avtryckarfingret) för att byta till P2, som sänder Sisu-uutiset, och så P3, som spelar Losing you (av en jury framröstad till 2012 års bästa låt) med en artist vid namn Solange. Och den var väl lättlyssnad och småtrevlig men kanske inte så förfärligt märkvärdig heller? Hursomhelst fick det mig att associera till Willy Kyrklund och till hans moderna klassiker Solange, om det drömmande kontors-biträdet och sedermera hemmafrun med samma vackra, liksom fjärran klingan-de namn, Solange, som förvandlas till en tuva starrgräs för sin obotliga längtans skull. Romanen har ett motto av Karin Boye:

Vart går all sång, som blir kvävd och innestängd?
Vart går all längtan, som når ingenting?
Kanhända den i mullen och vattnet ligger mängd.
Kanhända den viner i vinden omkring.

Solange skrevs 1951 och kvinnan, mannen, människan, hade det kanske inte så lätt då heller? Hugo, hennes man, räknebiträdet, är för sin del snärjd av sin egen bistra liknöjdhet inför tillvarons villkor. Allt fångat i en minnesvärd inledningsvinjett, där deras predikament gestaltas såhär:

”I dag skulle han i alla fall få maten i tid, hon var glad för hans skull, han var kanske hungrig. Samtidigt fann hon det på något sätt ko-miskt, utan att hon riktigt lyckades göra klart för sig vari det ko-miska egentligen bestod. Så tänkte hon på alla köken i våningarna ovanför och under, där stod nu alla fruarna i en hög ihålig pelare med mellanbottnar, alla ovanför varann, alla med spisen åt samma håll och fönstret åt ett annat och lagade mat åt sina respektive män. Allas stekos drogs upp genom en gemensam längsgående kanal i pelaren, drogs upp i en skorsten och svävade ut över stadens tak under en regntung vinterhimmel. Det var verkligen komiskt och plötsligt var det inte alls lustigt mera.”

Jaha. Vart vill jag egentligen komma med allt detta osorterade prat? Det vet jag faktiskt inte. Måste man alltid ha en agenda och förmätet påstå sig ha begri-pit saker och ting? Det tror inte jag. Men jag tror att man åtminstone bör kunna diskutera saken, i den mån det nu gick.