Ibland får man gå över ån efter vatten och i förmiddags uppmärksammade Anna Friman mig på en recension som under rubriken Klippviks klippbok strax före nyår stod att läsa i Hufvudstadsbladet. En digital version kan tudelad läsas här och här, ifall man skulle komma på en sån idé.

Till min förvåning märker jag gång på gång att han är ganska lik mig i sitt sätt att se på tingen och händelserna. Ibland tänker jag att han är jag i ett annat liv. […] På ett plan blir denna dagbok från min horisont till ett titthål på Sverige eller Norden. Vad hände där efter att jag givit mig av? Vad talade man om däruppe?

Martin, Anna F, Titti, Anna J

Anna och jag var f.ö. kompisar och kurs-kamrater på anrika folkhögskolan Biskops-Arnö 1999/2000. Ett med förlov sagt rätt egenartat skifte, präglat av oförlösta fin de sièclestämningar och sträng ideologisk upprustning; året före 11 september, EU-toppmötet i Göteborg och Göran Perssons statsbesök i Nordkorea.

Maria Tapaninen, Anna Jörgensdotter, Mar-tin Högström, Titti Persson, Anne Swärd, Cecilia Lindemalm, Stina Näslund, Anna Lindahl, Lan Xu, Per Israelsson, Vendela Fredricson och Gertrud Hellbrand gick också i klassen, och så hade vi Mara Lee som lärare. Dessutom tillbringade jag en diffus distanstermin ihop med bl a Elisabeth Berchtold, Sara Stridsberg, Jenny Tunedal och Malin Nord. Samtliga ovannämnda verksamma i dagens svenska kulturvärld; flera som utgivna författare. Då, kan jag berätta, hade man fått veta att man levde om man t ex vågat yttra en propå om huruvida det ena eller andra uttryckssättet möjligen kunde anses särskilt kvinnligt eller manligt kodat eller så, i mer essentiell bemärkelse, för nåde den som, omed-vetet eller ej, satt och höll sig med fasta och föråldrade gamla idékategorier, vare sig det skedde utanför eller innanför den här stiftelsefinansierade gamla skolans vackra putsfasader! Men det gjorde man ju inte, förstås, annat än glimtvis och förfluget i berusningens dimbank kanske någon gång? En fast kategori existerade dock, och den bestod i just det lite dystra faktum att all vår genom sekler vunna kunskap herakleitiskt måste anses flyta; att den utan högre syfte måste anses mölja runt och vara relativ och diskursiv m.m.

Nåväl. Här har nån lyckats fånga mig i glatt samspråk med en viss Martin W från ekologikur-sen. Javisst, så kunde man fort-farande sitta då, som funnes ingen morgondag och kanske ingen gårdag heller för den delen! Till skillnad från mig var Martin marxist och varm Noam Chomsky-anhängare och då inte minst av lingvisten Noam Chomskys teorier om språkets förmodade generativa ursprung i själva vår mänskliga hjärnbark; i vilket fall som helst for de till den indiska delstaten Kerala på studieresa, varifrån de återvände i färgglada tygsjok och med håret i tovor, fyllda av en nu fördjupad mänsklig och politisk tro på utformningen av såväl jordbrukssektorn som tjänstesektorn i denna av socialismens grundprinciper så starkt präglade indiska delstat – härtill med blusfickorna fulla av tunna handrullade cigaretter som smakade halm och vars söta syntetiska rökelsedoft kom att prägla hela skolans atmosfär den vårterminen; ringlande kring hyllorna vid Solgången, kring Ridhuset och Bisksopsköket innan den loja Mälardalsbrisen förde med sig den exotiska röken vidare bort mot elev-hemmen, varpå den i avledd och förtunnad form även kom att bemäktiga sig får-hagen och träladan, vägbanken och Utsiktsberget. Detta var alltså sarongens, Dr Martens-kängans, batiktryckets och e-postkontots nya gryning, fast själv bar jag mest tråkiga blåjeans och t-shirt; skjortan utanpå och svart manchesterjacka med visserligen breda slag. Vi höll kontakten, Martin och jag, kom att spela innebandy varje tisdag i ett ruggigt källarannex vid Centralbadet i Norrköping och stämde då och då träff i Västgötebacken där vi åt en bit oftast vegetarisk mat, drack öl och dividerade vidare. Ars longa, vita brevis…

Därmed åter till det man lite slarvigt brukar kalla nuet:

Det är M som ritat, för att sen låta B färglägga så gott hon kunde. Ett tilltag som självfallet har renderat dem varsin skarp reprimand; både för det hegemoniska valet av motiv och för en hopplöst stereotyp färgskala. Och jag har varnat dem: Nästa gång tar jag kritorna ifrån er!