Åbyvallen

Bengt Cidden Andersson. Så hette en omtyckt diktare från mina småländska hemtrakter; självlärd och antagligen så fjärran från parnassen och dess dystra vindelgångar som det överhuvudtaget gick att komma?

Men poesin blir ju inte sämre för det. Och mina föräldrar, som sällan läser lyrik, brukade skratta gott åt den av hans många fyndiga avslutningsra-der som lyder ungefär: När pappa har sjungit får han inte köra bil. Själv har jag i egenskap av nervklen, släpande före detta vänsterytter i Glömminge IF spelat flera prestigefyllda matcher i lokal-serien division fem sydöstra mot Läckeby GoIF, som alltså var Ciddens lag, och då lydigt tagit markering på min gubbe i dennes ”påskliljegula” dress, antingen på Åbyvallen eller hemma i Glömmingelunden. (1995 kvalspelade vi oss sånär upp i division fyra…) Cidden skrev om sin värld, med varken större eller mindre åthä-vor än så. 1993 drabbades han (likt Tranströmer något år tidigare) av en stroke. Som diktare, rörmokare och hängiven fotbollsspelare i gärdsgårdsserien skulle han komma att få en gata i Läckeby uppkallad efter sig (”Ciddens väg”) och allt detta är ju onekligen vackert nog, inte sant?

Här följer ett stycke ur Hela bollen ska ligga still – Ciddens djupt humana fotbolls-dikter från en svunnen epok. Akronymen H.B. utläses högerback. En i samman-hanget rätt otacksam position, ska sägas. En roll utan glans och glamour, som ju dock behöver tas av någon, även den.

Jag skriver detta med tilltagande muskelvärk och led-värk, en fullkomligt naturlig följd av gårdagens stolle-prov: mitt första innebandypass på över ett halvår. I förra gänget föll en ifrån på grund av hans med ideell kvällsinnebandy oförenliga arbetstider på Holmen; en annan hade ryggproblem, en tredje skulle flytta och någon tröttnade väl. Men nu har jag hittat ett annat lag att spela med. Vi håller till i Malmska skolan på Repslagaregatan vid Östra promenaden; en gammal tegelbyggnad jag ofta passerat men aldrig varit i förut.

Malmska skolan

Prydd med valvbågar, krön och takspiror är det en före detta flickskola från förra sekelskiftet, ett hus som invändigt öppnar sig mot en brett nedgången stentrappa med blanknött ledstång. Och högst upp fanns minsann en gymnastiksal, som gjord för våra syften. Småmålsspel efter i princip en regel: inga skott direkt i mål från över halva plan. Två tim-mar höll vi på. En fin liten lycka att få röra klubban igen; repetera finterna och släppa bollen vidare me-dan du ser åt andra hållet. Med blodsmak i munnen lyckas jag pricka in ett par mål. Vi var åtta man, fördelade på två lag med var sin avbytare på vardera sidan om plinten, flygande byten, och i morse kunde jag stoltsera inför barnen med ett elakt brännsår på knät; jag kom in snett i en situa-tion och tvingas glidtackla för att komma åt att peta undan bollen för en annars fri motspelare, nej, med min egen insats kan jag inte vara mer än halvbelåten, jag hade mer att ge, och nästa onsdag 18.00 är det dags igen.

Åskådarbänkar

Kiosk och klubbhus

Glömminge IF anno -94. Övre raden fr. v: Jocke Sjöström, Bosse Nilmert (tränare), Ola Klippvik, Jörgen Ohlsson, Henrik Yngvesson, Rickard Engström, Tomas Stenberg, Jim [vad-han-nu-hette…], Rickard Persson, Per Börjesson (lagledare). Nedre raden: Henrik Engman, Roger Anjou, Stefan ”Busha” Andersson, Micke Henningsson, Jocke Wallster, Per Haag.