Och hon summerar sina tillgångar: Jag har mitt arbete, min vän som är snäll mot mig, en god hälsa… Det är mycket det. Jag har haft mina sorger som alla andra. Min stackars man dog, mitt barn också. Jag var ung, jag måste leva, jag blev modell, vad ska man göra? Men den gode guden lät mig träffa bra människor, jag har aldrig haft anledning att beklaga mig. Mina små konstnärer har varit rara, jo då, allihop. Och om jag någon gång gjorde en förlust fann jag också tröst. Man måste vara rimlig, inte be om månen.

Alberte säger ingenting. Det sticker bittert till inom henne: Jag ber inte om månen.

Cora Sandel, Alberte och friheten (övers. Gun-Britt Sundström)