»Denna bok påverkade mig helt annorlunda än Den unge Werthers lidanden. Av Werthers fantasier lärde jag mig misströstan och dysterhet, men Plutarkos lärde mig höga tankar. Han höjde mig över mina egna tankars eländiga sfär, så att jag kunde beundra och älska svunna tidsåldrars hjältar. Många saker jag läste övergick mitt förstånd och låg utanför mina erfarenheter. Jag hade mycket förvirrade kunskaper om kungariken, vidsträckta landområden, stora floder och gränslösa hav. Och jag hade ingen som helst kännedom och städer och stora folkhopar. Mina beskyddares stuga hade varit den enda skola där jag hade studerat människans natur, men denna bok utvecklade nya och mäktigare skådeplatser. Jag läste om män som ägnade sig åt offentliga angelägenheter och styrde över eller massakrerade sin egen art. Jag kände hur en väldig passion för dygden steg inom mig, och en avsky för lasten, så långt jag förstod innebörden av dessa termer. Så som jag använde dem stod de endast i relation till välbehag och smärta. Eftersom jag uppfylldes av dessa känslor kom jag naturligtvis att beundra fredliga lagstiftare som Numa, Solon och Lykurgos, snarare än Romulus och Theseus. Mina beskyddares vördnadsfulla liv fick dessa intryck att få ett fast grepp om mitt sinne. Om en ung soldat som brann för ära och blodbad hade utgjort min första introduktion till mänskligheten, hade jag kanske genomsyrats av andra känslor.«