18 november 1851. Nu vid solnedgången hör jag hoandet från en uggla – hoo, hoo, hoo, hooer hoo. Det låter som ropet från en idiot eller en galning som sluppit lös. Ett svagt svar hörs i ett annat tonläge, uppen-barligen längre bort, nästan som vore det ett eko, det vill säga hur det följer på det första ropet. Detta är min musik varje kväll. Jag hörde det igår kväll. Karlarna som hjäl-per mig kallar det ”den hoande ugglan” och menar att det är en kattuggla.* Det är ett läte som är underbart anpassat till träskmar-kerna och skymningsskogen och ger en antydan om en vidsträckt, orörd natur som människan inte har upptäckt och heller inte utnytt-jat. Jag gläder mig över att här finns ugglor. De står för de nakna, otillfredsställande skymningstankar jag bär på. Må ugglorna fortsätta sitt dåraktiga, galna hoande för människorna. Ljudet antyder i någon mån naturens oändliga rymlighet, att det finns en värld där ugglor lever. Men hur få som ändå blir sedda, ens av jägarna! Den här da-gen har solen lyst över det här vilda träsket, där en enda grandunge står, täckt av skägglav, som en köpman i Concord en gång inteck-nade till styrelsen för prästfonden och förlorade, men för en helt an-nan ras av varelser gryr nu en ny dag över denna vildmark, som man kan tycka redan innan var tillräckligt dyster.

* En s.k. Cat owl eller Great Horned Owl – Virginiauv.

Henry David Thoreau, ur Fågeldagbok (övers. Lennart Nilsson)