Rättegången mot Moreau fortsatte och även om tidningarna iakttog tystnad var det offent-liga försvarstalet tillräckligt för att väcka häf-tiga reaktioner – aldrig har oppositionen i Paris varit så stark mot Bonaparte som vid denna tid. Fransmännen behöver mer än något annat folk ett visst mått av pressfrihet. För dem är det nödvändigt att kunna tänka och känna gemensamt. De behöver grannens elektriska känsla för att själva känna något. Deras hän-förelse kan inte utvecklas i avskildhet. Det finns alltså starka skäl, för den som vill vara deras tyrann, att förbjuda den allmänna opinionen att manifestera sig. Och Bonaparte kombinerade denna idé – ge-mensam för alla despoter och särskilt viktig vid denna tid – med skickligheten att proklamera tillrättalagda åsikter med hjälp av tidningar som gömmer sig bakom lämpliga fraser i enlighet med vad de beordrats till, så att de ser ut att vara fria. Det är bara vi franska författare, det måste erkännas, som på detta sätt kan försköna samma sofismer varje morgon – och som även i underkastelsen finna ett nöje i att formulera oss svallande.

Madame de Staël, ur Tio år av landsflykt (övers. Anna Cabak Rédei)