Mina svar på Barometerns enkät nu i morse:
Vem vill du ska vinna?
Tomas Tranströmer. Inte av sentimentala eller patriotiska skäl utan för att hans ojämförliga poetiska tilltal förtjänar det.
Vem tror du vinner?
Adam Zagajewski. Han har ju rätt profil. Essäist, berättare och biograf i samma andetag. Dock inte kvinna, tyvärr.
I en tid av informationsöverflöd vore det märkligt att ikläda sig just informatörsrollen. Såg du att? Har ni hört om? Då vore det väl intressantare att försöka upptäcka vad det faktiskt inte informeras om i samma mån. Och svårare, förstås. I morse kom jag till exempel att iaktta en luddig liten humlas allt tröttare tumlande runt, runt på fönsterbrädan och tänkte då: Såhär års? Sedan gick jag och satte mig vid datorn.
Sammanfattningsvis avskräcks en konspiratör av rädsla, avund och misstänksamhet, medan fursten försvaras av sin värdighet, lagarna samt de vänner och den makt som står bakom honom. Har fursten dessutom folkligt stöd, finns det ingen som är dumdristig nog att konspirera mot honom. Redan före kuppen är en konspiratör vanligtvis orolig för att det ska gå illa, men med folket emot sig måste han oroa sig även efter illgärningen, och för honom finns ingen räddning.
Machiavelli, Fursten (övers. Marco Morner)
- Jag lovar att endast skriva böcker som är bra, även om ingen skulle komma på tanken att läsa dem. Detta är en hederssak och min viktigaste punkt.
- Tjocka böcker är som regel både tunga att hålla i och svåra ta sig igenom. Man undrar om författaren velat överskyla orden med ännu fler ord, för att på det viset hävda sig. Nej, epik var nog inget för mig.
- Att storögd sitta och plocka med orden och vända på dem som klossar har jag vuxit ifrån. Det gör inget. Också en författare bör då och då söka utveckla sig och gå vidare i livet. Barn har jag redan varit en gång.
- Att folk omkring dig samtliga är stadda i förruttnelse är värt att minnas, fast inte dagligen och stundligen, för då glömmer du att skriva. Memento mori, heter det med ett finare ord på latin. Du ska också dö en dag.
- Min prosa kommer aldrig att gå runt i högklackat och fåna sig. En sådan klack skulle enbart genera mig och knappast heller generera någon särskilt önskvärd bieffekt. Skräcken och falsk-heten skulle lysa igenom.
- Skriv med blod och du ska erfara att blod är ande. Så skrev ju redan Nietzsche, varför jag måste komma på mitt eget sätt att formulera samma insikt.
- Jag lovar att min nästa bok ska innehålla en järnsparv, ett vall-mofält och minst en explosion.
Även för en utomstående tycks Mässan för varje år anta alltmer bibliska uttryck och proportioner. Hör detta vittnesbörd, dränkt i den formidabla kvittervåg som fort-löpande väller fram över sig själv.
Från små söta kapillärvågor till tsunamis. Det hade med turbulens och undertryck och ökad vindstyrka att göra. Och alla var överens: Jag hör inte hit. Jag kastar mig i vimlet motvilligt. Jag ställer mig vid monter B44:CORNUCOPIA och ler, uppdaterar leendet och konstaterar:
Massmummel! Mässpsykos! Mord!
1998 var jag där som strakbent folkrepresentant och från den skuren har jag inte repat mig än. Och de av Faraos män som tog Herrens ord på allvar förde sina slavar och sin boskap i säkerhet – utomhus.
När nu varenda kulturkäft från redaktörer till augustpristagare slår igen om Göran Hägglund och hans kristdemokratiska prat om ”vanliga människor” och viftar med dansk varningsflagg och faller varandra i talet i den septemberlätta glädjeyra som det väl innebär att äntligen ha fått en lagom stor och ofarlig gemensam fiende att mobilisera sin allmänna upprördhet kring, fäster jag mig vid en rad i Ryszard Ka-puscinskis kommande postuma bok på svenska.
Där talar Kapuscinski om att göra sig ”en helhetsbild av enskildheter” och nämner så en nödställd gumma som han en gång råkat på i en träkåk nånstans i Sibirien; hennes sätt att tänka, hennes kamp mot ödets vedermödor och hennes strävan efter inre harmoni, vilket i Anders Bodegårds översättning ställs mot vårt globala samhälles låt säga mer amorfa modus:
Samtidigt har massmedierna byggt upp en värld som är framför allt politisk, kaotisk och helt lösryckt från ”långvarigheten”, det vill säga från samhälleliga institutioner, hållningar, mentalitet och de bekymmer som upptar vanliga människor, det vill säga nittionio procent av varje samhälle.
Vanliga människor?
Reporterns självporträtt heter boken. Den borde Maria Schottenius och P O Enquist med flera spårstarka kulturrävar hålla utkik efter, tycker jag. Och för all del även Göran Hägglund. För den komplicerar saker – förenklar dem inte enbart. Och Ka-puscinski brukar ju gå hem i kretsen.
Vikboblogg 