Vikboblogg

Vad är det här för en blogg? Nu några rader om onsdagens frilansträff på Olssons video; ett lite udda namn på en krog. Jag fick veta att Malte Perssons nästa bok är en formsträng sonettsamling, vilket ju låter förtjusande. Jens Liljestrand lät i sin tur meddela att han prioriterar antalet läsare högst – han vill nå så många som möjligt och nämner då särskilt gymnasieeleverna. Jag försöker antyda att man är böjd att se annorlunda på saken när man bara når ett försvinnande fåtal, men jag är bara en av flera röster i ett sorl och tror inte att mitt argument tog skruv. Gratis vin och hårdgrillade kycklingspett. Jag kämpar med besticken på tallriken som sånär kol-liderar med någon annans på det låga runda bord över vilket man måste böja sig rätt rejält för att komma åt sitt grillspett. Till vänster sitter Bo och Margareta Strömstedt och sprider varma leenden omkring sig. För att låna en formulering ur Mats Kolmisoppis Bryssel är jag en skälvande reaktiv massa. (Än i dag undrar jag hur samme författare i sin svala recension av Sportsmän överhuvudtaget kunde känna till den redan på ett tidigt manusstadium strukna underrubriken ”en lokal-encyklopedi” till vilken han där spöklikt refererar. Var han både lektör och kritiker?) Begåvade Therese Bohman var som väntat en trevlig bekantskap, anspråkslös med glimten i ögat och stil och finess. Utöver Nina Lekander, Nils Schwartz och Anette Kullenberg hann jag nog inte prata med så värst många fler, är jag rädd, och ännu färre skulle det sannolikt ha blivit om jag inte haft för vana att feströka som en borstbindare. Kanske borde man mingla oftare? Eller kanske borde man helt soni-ka skjuta sig en för ändamålet särskilt utvald kula för pannan, bekvämt placerad i sin favoritfåtölj, iklädd endast uniformsjackan med epåletter, med småfåglarna kvittrande utanför fönstret precis som ögonblicket innan? Ett snöblandat askregn föll över Stockholm och folk bröt upp tidigt.

I de små hundarnas land är vi alla falsk-spelare. I de små hundarnas land gör vi allt på skoj. På skoj matar vi alla små hundar med smulor av våra känslor. På skoj säger vi oss älska varenda liten hund som vi möter. Därför kan ingen verkligen älska i de små hundarnas land. Därför finns det ingenting äkta i de små hundarnas land. Inte ens falskheten är äkta där. I de små hundarnas land spelar till och med falskspelarna sitt falska spel falskt. I de små hundarnas land behöver man ingen tro. Därför har man heller ingen. Har man någon har man den på skoj, ty i de små hun-darnas land sker allting på skoj.

Stig Dagerman, Bränt barn

Som på en given signal landar gräsanden mjukt
i den konstgjorda sjön
för att med infälld vinge taxa bort mot holmen

Sus och prassel: gränsen mellan jord och skog
var återfunnen
Här kunde vem som helst ha njutit immunitet

En doft av avverkning och solvarm korruption
Vimpelgröna vassbälten; diplomatbostadens
otaliga välkomstblad

Vi odlar kräftor så att kräftor alls ska finnas
Mobilmasten lyser starkare nu
Änderna väsnas
Tippar sig fram – betar botten på plankton

I en grop ligger tolv runda ägg utan fläckar
När alltihop lyfter igen; en dunkel spegling
som minns

Hur en varm passadvind vidrört varje ax
Hur mekaniskt klorna grep omkring sig
svarta, sedan röda

Upplagda på fat i papperslyktors sken
Det rum som anas
när du går för trappan upp till logen

De bästa svenskspråkiga recensionerna återfinns numera i landsortspressen. Hur kan det komma sig? För mig är svaret uppenbart. Den profilerade kritikern projice-rade hellre sina egna fixa idéer på verket som skulle bedömas. Så avfärdas exem-pelvis en fragmentarisk form med ”svajigt fokus” och den sortens klichéer. Vad ve-derbörande borde göra är att underkasta sig en läsning och bli människa igen. Fundera över obekväma spörsmål såsom: Varför har jag dolda horn i sidan till en oläst bok? Sedan får man tycka vad man vill.

Ibland, och det är inte särskilt ofta när det gäller nyare svensk prosa, så fylls man av en viss bävan redan när man har läst kanske bara första sidan, ja ibland bara de första raderna. Känslan av att jag är med om något nytt och stort. Ro-maner som Trotzigs Dykungens dotter, Kand-res Bübins unge eller Fagerholms Den ameri-kanska flickan är, för min del, exempel på romankonst som gett en sådan inledande känsla av storhet, och som dessutom hållit detta löfte ända fram till slutet. Ola Klippviks Hotellet kan nu läggas till denna tunnsådda division.

Ulf Olsson, Folkbladet 2010-03-18

God prosa, av jämn upphöjdhet, imponerar på oss ännu mera än jämngod vers, emedan den förutsätter en mera stadigvarande lyftning, ett liv mera genomträngt av storslagen tanke. Poeten gör ofta endast ett överfall, liksom parthernas ryttare, och för-svinner sedan åter snabbt, skjutande pilar under reträtten; men prosaförfattaren går fram som en romersk legion, erövrar och grundar kolonier.

Henry David Thoreau (övers. Frans G. Bengtsson)

Så har även Barometern publicerat en intervju (ej på nätet) med blogginnehavaren. På bilden stirrar jag i marken, vilket är mitt varumärke. Köp boken här. Den har inte tryckts i så hemskt många exemplar, nämligen, och mössan på bilden står jag nu med i handen. Tack för din gåva.

Mitt oreserverade stöd till Lars Vilks.

Som småbarnsfar och författare till en kommande bok vars innehåll säkert kunde tänkas ha potential att uppröra någon särskilt rättsinnig individ, blir man ju lätt paranoid för mindre. Redan det faktum att jag drar mig för att skriva detta (hur förmätet det än må verka) visar kanske på vikten av att ta dessa kvasireligiösa våldsdyrkares hot på allvar.

”Vad är ödet?” tillfrågas den ojämförlige Mulla Nasruddin i boken Den ojämförlige Mulla Nasruddins bedrifter. Och svarar i Claes Hylingers översättning: ”En ändlös följd av sammanflätade händelser som alla påverkar varandra.” Den boklärde man-nen förklarar sig vara determinist; han tror på orsak och verkan. Då pekar Nas-ruddin på en procession som drar förbi på gatan: ”Den där mannen förs bort för att hängas. Är det därför att någon gav honom ett silvermynt så att han kunde köpa kniven som han begick mordet med; eller därför att någon såg honom göra det; eller därför att ingen hindrade honom?”

Terrorism betyder skräckvälde. Ni som skulle vara ödmjuka i bönen: Sluta upp med att försvara kränkta tankar framför människor av kött och blod. (Här min artikel från tidigare i vintras.)

Utröna saken genom att beställa boken här, och gör det fort, innan jorden gått under i ett kvantmekaniskt stoftmoln utan början eller slut och Bonnierkoncernen äger laglig förköpsrätt till varje hypotetiskt kringsvävande tankefoster och allt som återstår är en urtjusigt designad läsplatta med universums alla boktitlar inklämda på kiselchipet men inga batterier!

I går visade jag god min och gick på förlagsfest, Natur & Kulturs vintermingel på Karlavägen 31, lokaliserat till en våning med vacker utsikt över KB, Humlegården och en tårtbit av Stockholm i nattbelysning. Annars är jag inte mycket för mingel, men gårdagskvällen var förstås ett undantag och vinet fritt. Petra König, Louise Lindfors och Katja Tydén, Martin Tistedt, Rada Brask och Andrea Lundgren agerade allihop slipade ambassadörer, spirituella konversatörer och var allmänt strålande uppenbarelser. Björn Linnell (senior advisor) var tyvärr förkyld och hade gått innan jag kom. I gengäld stod Eva Swartz Grimaldi (vars familj en gång donerade Villa Swartz, nuvarande Stadsbiblioteket, till Norrköpings stad) elegant uppflugen i en spiraltrappa och ropade efter oss som skulle halka vidare ut i natten: ”Ta det på förlagets konto!” och så hamnade vi på nån Söderkrog (vars namn jag inte la på minnet) och jag undrar om jag inte omfamnade Rada i den vevan. (Hon visade sig hålla Willy Kyrklund högt och hade mycket klokt att säga.) Sedan vaknar jag på ett budgethotell vid Vanadislunden och dricker i snabb följd två glas vatten + en treo och sms:ar och tackar för kvällen, traskande genom snöslasket mot T-Centralen och 10.40-tåget mot Norrköping med en sorts lycklig tomhetskänsla rumsterande inombords och därpå vidare till den avtalade intervjun med NT:s kulturchef Mats Granberg i lobbybaren på Grand Hotel vid Motala ström; jag nämner väl nånting pliktskyldigt om boken och blir avfotograferad i en knarrig fåtölj på extremt nära håll, så nära, faktiskt, att jag ska finna det befogat att fråga fotografen om han skämtar, men det gör han inte, säger han, och jag svarar att han får lova att retuschera mina röda ögon, och sen tar jag 14.27-bussen hem igen och kliver av vid Möllestad och hämtar barnen på dagis och kramar om dem lite för länge och lite för hårt, som om inget utöver det vanliga inträffat.