Vikboblogg

En journalist skrev häromsistens en knackig text om min senaste bok (där han lite krystat mest uppehöll sig kring Lars Noréns avföringsstatus) och det var ju för-smädligt. Nu har han själv skrivit en bok i vilken han intervjuar en salig blandning författare, vilka han än kastar sig om halsen på (Åsa Linderborg) och än hyllar för deras allmänna förträfflighet (Peter Englund) för att därpå låta trycka deras vänligt returnerade ”blurbar” på sitt bokomslag.

Härnäst utkommer samme journalist med en granskning av Google. Själv tänkte jag parafrasera Zlatans bevingade ord om en mindre bollskicklig kollega: Vad han gör i en bok kan jag göra på Twitter.

Alltså: På kort tid har Google vuxit sig jättestort. Vad det innebär får tiden utvisa.

Plötsligt hotas folk till höger och vänster för sina pennstreck. På konstnären Lars Vilks blogg står en yxa redo vid dörren. På en knastrig linje har någon ringt och meddelat: Vi kommer och hälsar på dig.

Jag sjunker ner framför teven. Där visas ett program om Monty Python som just har firat jubileum. Life of Brian förbjöds när det begav sig, bland annat i Norge och Italien. Demonstrationer utanför Warner Bros. Katolska, judiska, protestantiska och grekisk-ortodoxa ledare fördömer filmen. Året är 1979. Samma år blir Margaret Thatcher Storbritanniens premiärminister och Iran en islamsk republik under Kho-meini; jag får min första cykel och välter utanför kedjehuset hemma på Krokusga-tan; Pol Pot störtas och Wikipedia är inte påtänkt.

Hädisk eller kättersk? Terry Jones hävdar kättersk, då filmen driver med dogmerna och prästerskapet. Med uttrycket snarare än tron.

Klipp till pratshow ledd av Michael Palin. I studion sitter biskopen i Southwark och fingrar på sina insignier. Rubbish, säger han och spänner ögonen i John Cleese som svarar med en anekdot om biblar på väg till Tibet: hopklibbade blad, jordskred, mulåsnor som dråsar nerför kanten, åskväder… Gud, konkluderar Cleese, verkar tvärtom ha velat stoppa dem på deras väg!

Trettio år har gått. Djävulens hantlangare, stod det på plakaten i South Carolina. Ni kränker yttrandefriheten, säger en motdemonstrant. En annan värld – och densam-ma. Ingen mördades den gången vad jag vet. Och Bergspredikan lever, liksom fem av sex Monty Python-medlemmar.

Always look on the bright side of life.

Hittills har jag mest betraktat den här bloggen som ett slags offentligt arkiv för kortare texter som fallit mellan stolarna och inte blivit publicerade på annat håll. Men i dag hade nån lett besöksflödet från Axessbloggen hit, vilket orsakat en ve-ritabel storm, med mina mått mätt.

Hm. Länken gällde alltså detta inlägg, som visst slog an en sträng.

Systembyggande har varit centralt i vår disciplin åtminstone sedan nittonhundratalets mitt. Varenda liten litterär text ska passas in i ett system, det må vara freudianskt eller lacanskt, postkolonialistiskt eller globalistiskt, eller fås att stämma överens med ett paradigm för, exempelvis, kognitiv vetenskap eller, nu senast, ekosystem. Men i längden kommer varje dikt eller roman eller självbiografi som inte bara är av övergående intresse att undkomma det system som på-tvingas den, och öppna sig för ännu ett system eller ännu en upp-sättning normer längre fram.

Marjorie Perloff, Konsten att läsa innantill (övers. Maria Ekman)

Vi väntar gäster. Jag hackar med järnspettet mot stentrappan och känner en enkel värme i händerna. Några yttre flak lossnar – resten sitter som berget. Med rykande käft låter jag två hinkar varmvatten rinna nerför trappan och frilägga fotskrapans gal-ler. Sedan jag med kvasten föst det snabbfrysande vattnet åt sidan och ryckt loss en fastfrusen, korru-gerad plåtskiva från barnens snötäckta sandlåda, hämtar jag spaden och strör lite sand över de nu fläckvis isfria fotstegen, fyller på olja i de rostfria fotogenfacklorna och placerar dem i en uppskottad snödriva. Vad hände med klimatförändringen? En fin bädd av sönderhackade fröskal under få-gelbordets tak. I näsan klibbiga kristaller. Jag drar av mig tumvanten med tän-derna. Fåglarnas saliv lär sakna enzymer: talgbollens snöre är slemmigt och halt. Kvällsmörkret faller. Det ser ut som om jag förberett ett öråd. På nätet lyser den sortens belästa men urtrista kulturartiklar som La Bruyère med suveränt förakt skulle ha kallat pedantiska, även om pedanten tvärtom tror sig verka för en viktig attitydförändring i spänningsfältet mellan presstödspladdret och den glimmande annonsspalten. Ett stickande uppträder i handen som hållit i spettet och det slår mig jag faktiskt sysslar med kulturkritik.

Slutmanus lämnat. Två böcker inom loppet av ett halvår, kan jag konstatera, blev för mycket. M har under tiden hunnit utveckla nya intressen och B börjat prata i sammanhängande satser. Gråväder. Från fågelbordet bligar en nötväcka på mig. I boken jag läser citeras en rad av Claes Hylinger: Om folk visste hur lång tid det tar att skriva skulle de tro att man var galen.

Brev från Sveriges författarfond: På styrelsens vägnar får jag meddela att din ansö-kan inte har kunnat bifallas.

Jaha. Då får jag revidera mina planer. Skjuta nästa bok på framtiden. 166 ansök-ningar uppges ha bifallits. Jag uppfyller alla kriterier och uppbär en inkomst mot-svarande tiotusen i månaden före skatt.

Vilka sitter i den där styrelsen egentligen? Vad är det för människor? Hur resonerar de? Hur tillsätts de?

Jag dricker förmiddagskaffet framför datorn. Tydligen är Jörgen Gassilewski en av fyra ledamöter i beredningsutskottet. Hans senaste bok kallade jag för ”kvalificerat nonsens” i Expressen. Författarförbundets ordförande, Mats Söderlund, är i sin tur tillika vice ordförande i Författarfondens styrelse. Om hans diktsamling Systemet skrev jag i min recension så här:

Systemet är formgiven som en broschyr från landstinget och på bak-sidan beskriven som nyenkel. (”Det bästa vi kan hoppas på av kons-ten / och musiken och poesin / är att den avslöjar vår hopplösa / och totala ensamhet och / isolering.”)

Särskilt ny känns den dock inte och det enkla är ofta banalt.

Givetvis har dessa sammanträffanden inget med fondstyrelsens beslut att neka mig och min senaste bok arbetsstipendium att göra; det vore ju inte bara oförsonligt utan också tjänstefel och jäv och sånt står man över. Men det är lätt att få för sig saker i sin totala ensamhet och isolering…

Systemet? Vad menar han egentligen med det?

Man bör aldrig se något löjligt, där intet sådant finnes; det är förstöra sin smak, det är att förstöra sitt och andras omdöme; men det löjliga som finnes någonstädes, bör man se och visa fram på ett behagfullt sätt, som kan tilltala och verka uppfostrande.

Jean de La Bruyère, Karaktärer och tidsbilder (övers. Erik Staaff)

Måste en kulturchef kunna skriva? I tisdagens SvD uppställdes en formel som på fackspråk kallas kontradiktion.

Premiss: Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz är ett mäktigt kraftprov, den kan-ske mest relevanta vinnaren i prisets historia. Slutsats: Valet av Sem-Sandberg är pinsamt. Juryn borde genusutbildas och skämmas.

Artikeln påvisar att Augustpriset går i Nobelprisets ojämlika spår: blott var tredje vinnare är kvinna. Tyvärr haltar jämförelsen. Vad som avsågs var prisernas paral-lella utveckling de senaste tjugo åren.

En passgångare således. En petitess möjligen.

Samma tidning, samma helg. Ulf Lundell uppvaktas på 60-årsdagen. Två låtrader rycks ur sitt sammanhang, kulturchefen svingar sitt trollspö och upphöjer dem frimodigt och lätt nostalgiskt till stor lyrik.

Premiss: Låtskrivarens bruk av adverbet ”igen” i två på varandra följande versslut.

Slutsats: Man tar sig för pannan och dånar.