Vikboblogg

Att inför varje given missnöjesyttring sucka ”konspirationsteorier” är en upphöjd och förnäm bestämmelse, spirande ur samma gamla försurade gula mylla som alla konspiratörers tankefrön.

Åt Peter Cornells könspolitiskt korrekta drapa i dagens Expressen kunde jag bara le sardoniskt, ondskefull och machomanlig som jag är. Så rakar jag ner smulorna från köksbordet, diskar grötkastrullen, byter kisslakan, kastar blöjpåsen och kör ungar-na till dagis; pussar dem hejdå på munnen och ler inställsamt mot deras tjuvrö-kande fröknar, som ler tillbaka lika stort. Vilka män avsåg Cornell? Jag har aldrig hängt i kulturkretsar. Mina fåtaliga vänner bor i Högdalen och Kättinge, Norrkö-ping och Färjestaden och Rinkabyholm.

Se en kvinnlighet bortom sexiga bimbos? Ömma slag över munnen? En folksjuk-dom..? Nja, låt oss då hellre översätta rollerna i en latinsk sentens till normala svenska medelklassförhållanden:

När mannen gråter har han i sinnet att bedraga.

Möjligen en akademisk fråga men vilken tur att i alla fall Ankan får fortsätta skriva på sidorna, så kan man sitta där och fnissa sedan, i sin ensamhet om söndagen, med självförvållade små skamrosor på kinderna och med andaktsljuset bränt i vardera änden, som Knut.

Med anledning av Sverker Lenas panegyriska recension av Alf Hornborgs nya bok om kapitalets och teknikens globala avigsidor samt om den rätta rödgröna lärans vedermödor: här följer en ganska otypisk dagboksnotis från maj 2008, sedermera publicerad i Vikbodagbok (2009). Då avsågs den här artikeln, signerad samme ro-senrasande professor i humanekologi.

Vecka 22. Cykelns bakdäck platt, jag tras-kar efter tidningen. På ett stort uppslag i kulturdelen nylanseras arbetsvärdeteorin. Penningfetischism. Maskinfetischism. Vi låter oss duperas av våra kulturella glas-ögon. Vi är en västerlänning och falskt är vårt medvetande, fortfarande. Pengen, avguden, soppspiken. Onda ting som enligt artikeln tillskrivs magiska egenskaper genom att dölja det ojämna utbyte som ligger till grund för produktionen. Så upptäcks den milda våren 2008 ånyo myntets symboliska sida och avslöjas som fusk. I krigarstaten Sparta tilläts endast spjutspetsar och järntackor som pengar, minns jag från Staffan Michelsons bok från i fjol om vattnets kultur-historia. Såvitt jag förstår kunde Alf Hornborg, humanekolog, lika gärna fördömt nomadstammens beslut att bosätta sig. Kanske det han gör? Rättens stöd och pengars kraft. Varför då? För att kunna möta främlingar utan att genast slå ihjäl dem. Lydiens första mynt tillverkades av elektrum, en naturlig legering av guld och silver. I dessa individers händer brände ovala små klumpar, stämplade platta och präglade med ett lejonhuvud. En obol kostade färjeturen över Styx. Å andra sidan akvedukter, stadsstater, torg. Fetischer?

I ett söndagskåseri om Harry Martinson (DN 24/10) nämns varken saxen eller själv-mordet; ej heller att anekdoten om rymdfödan snotts från Anders Enmarks ojäm-förligt kvicka reportagebok Frihetens rike.

Då Harry Martinsons Aniara utkom 1956 skrev Lars Widding en artikel där han ställde frågan: Vad käkar dom egentligen? Kritik från alla håll: vulgärt. Ivar Harrie ryckte ut. Relevant fråga, de gamla grekerna skulle genast ha ställt den, för övrigt var Lars Widding unikt skickad att ställa den, eftersom han inte bara var reporter och diktare utan också pilot.

Björn Wimans slutsats: Nässlorna blomma är en bättre bok än Aniara (”jönsig rymddikt”) och Harry Martinson har även skrivit jättefin naturlyrik. Det är en resa genom alla tider, citerar han helt riktigt Martinson, men utelämnar saxen. Vilken var då verket Aniaras status hösten 2010? I vanlig ordning döljs Björn Wimans eventuella uppfattning under ett såphalt lager av forcerad och glömsk ironi. (”Vi står ju vid snittarna och talar om det.”)

Uppdatering: Johan Lundberg rycker ut och vidgar Aniara-perceptionen på väl-görande vis. Kanske överbetonar dock även Lundberg något verkets allmänna, metaforiska aspekt framför den personliga, partikulära. Det utmanövrerade rymd-skeppet som förtäckt självdiagnos: För mig är frågan mer hur man skall finna / en bot som väcker mimans brustna ande / och återbildar den celesta hinna / som sprängts av vågorna från mörko lande.

För trokéerna kom även inifrån, förstås.

Här kan man beskåda pocketversionen av Hotellet, inklusive några av förlaget väl valda citat (fast finast var det här) som förhoppningsvis ska hjälpa till att klämma några sista skälvande försäljningsexemplar ur denna vedervärdiga historia innan den stoiskt går en dyster makulaturdöd till mötes.

Köp den gärna här eller här eller här.