Vikboblogg

Buss 440 mot Arkösund för ett par timmar sedan. Den gled av vägbanan och ham-nade i diket, men som tur var skadades ingen av de femton passagerarna. Kanske känner jag någon av dem? En bekant till mig har i alla fall tagit bilden: Klas, som bor borta i Kättinge.

En lustigt nog vacker ögonblicksbild, inte sant?

Inte bara färgerna och kompositionen; den är så påtagligt ”här och nu” och liksom binder oss alla samman på ett sällsynt vis. Så känner åtminstone jag, nu när jag betraktar den för säkert femte gången.

Puh. Tuff snöskottning här i morse. Under natten hade besvärliga vallar bildats och vid halv sextiden vaknar jag av att Rolf i Möllestad skramlar förbi i traktorn med det fast monterade plogskäret; Ann-Catherine och Ingemar är på Lanzarote veckan ut. Och så skulle fåglarna förstås ha fröpåfyllning – pilfinken, talgoxen, nötväckan – och katten och de dumma kaninerna sitt. Vinterdäcken slirade i den korta stigningen upp mot Arkösundsvägen, och barnen bävade där bak, men det gick bra. Så nu får det bli P4 Country (Iris DeMent: Go ahead and go home) och en förmiddag ägnad åt egentligt skrivande i stället för att sitta här och ”blogga” helt spontant och riktningslöst, så härmed ber jag uppriktigt om ursäkt för det och för allt annat jag åsamkat folk i min närhet under de senaste tjugofem trettio åren…

Tåby kyrka

Åkern fläckvis under vatten. Hittills bara regn, men en klass 1-varning har utfärdats: i eftermiddag kan det komma snö.

Och så har verkligheten gjort sig påmind även här på Vikbolandet. Inget adventsfirande i Tåby, en mil söderut. En förälder hade protesterat och då blev det inget. Trist, tycker jag. För kristendom kan i sam-manhanget förstås inte jämföras med vare sig zoro-astrism, islam, hinduism, bollsport eller voodoo, till exempel. Den är ju vårt kulturarv. Tur att vi tillhör Östra Husby socken. Visserligen tilläts inte Torbjörn (kyrkohedern) yttra många ord senast det begav sig, under skolavslutningsfirandet. Men barnen fick i alla fall be-finna sig i kyrkorummet någon timme. Och julkonserten i Häradshammar äger som vanligt rum om ett par veckor: Lasse kommer som vanligt sjunga basstämman och vi kommer som vanligt tränga in oss på en fullsatt bänk så långt fram i långhuset som möjligt; från altartavlan kommer Jesus gloria att stråla över oss och det kom-mer att bli sällsamt stämningsfullt och obestämbart jäktigt samtidigt och sedan kommer B att pipa att hon är kissnödig.

Vid Stenelunds i morse såg jag på nära håll två ekorrar. Ursäkta usel bildkvalité: förfogar bara över en gammal Nokia 2330, med vars hjälp det åtminstone funkar att lyssna på Ekot och Naturmorgon och Klassisk förmiddag. Via en regnvåt ung-björk skuttade de upp i den höga granen bredvid, varpå jag lite snopet traska-de vidare genom det ihållande, täta regnet.

Les Murray har nånstans hävdat att nattvardsoblaten är Kristi kropp, alltså ingen metafor. (Hade för mig att det var i Den svarta hunden men lyckas just nu inte hitta stycket.) Inför sådant kunde man låta sig uppröras eller rycka på axlarna. För mig var det den djupaste insikten av alla.

I samma bok skriver Murray gripande:

”Nästan alla bråk jag blivit inblandad i har varit med den officiella kultursfären, med universiteten, media och regeringsorgan, folk som håller sig med agendor eller bevakar gränser. Sedan millennieskiftet har det blivit svårare till och med i Australien att hålla liv i 1968-ideologin, och jag har försökt växa ifrån också minnena av den fruktansvärda tiden. Vi Aspergerpersoner visar ofta en envishet och kampvilja som klokare människor gjort sig av med. Jag tror ibland att våra förhållningssätt har att göra med vår gemensamma oförmåga att vara spontana eller att uppleva kärlek på andra än snävt stereotypa sätt. I form av lovord, till exempel, eller deras onda tvilling, skammen. Vår svårighet att tolka andra människors signaler är i sig själv en Hund, nära besläktad med den svarta.”

Les Murray, ur Den svarta hunden (övers. Jonas Ellerström)