Vikboblogg

G. A. Wallin (1811-1852)

Aug. 29. Var i Museum i Louvre och gick nu igenom de rum, som sista gången ej blifvit medhunna, näml. de stora samlingarne af Romerska och gammal christna Antiquiteter, som här funnos i stor mängd i den präktigaste ordning uppställda och sedan de stora Egyptiska salarne, som jag förra gången alldeles ej vetat af och som voro fulla [av] alla möjliga gammal Egyptiska saker öfvermåttan curiösa att bese. Härtill finnes ännu ingen Katalog och ganska få piecer äro ännu med namn betecknade, hvarföre det blef mig svårt och omöjligt att få reda på dem; men här liksom lefver man i dessa aflägsna sekler och när man tittar sig om och ser menniskor från vår tid tycker man nästan dem vara Mumier mot de Egyptiska statuerna. […] På aftonen i Theatre des Varietés, der fyra små piecer uppfördes, bland hvilka en hofscen från Richelieus tid, som uppfördes med den i dylika scener Fransoserne alldeles egna och af inga andra ännu upphunna takt och finhet  – likaså en annan liten enaktspiece från medelklassens sällskapskrets. Men deremellan gafs ett feerie i 6 så kallade taflor, der alla möjliga orimligheter och galenskaper rördes tillsammans och alla sorts fiskar och fåglar och apor och andra djur kommo fram och en björn till ock med sjöng – det var ett förskräckligt sammelsurium och publiken, som tycktes vara af medelklassen skrattade godt deröfver. Allt var liksom en parodie på theater och spektakel och kanske är äfven i sjelfva verket den tid inne då theatern skall börja parodieras och det verkliga spektaklet bli spektakel i själfva spektaklet.

Georg August Wallin, 1843, ur Georg August Wallin, Skrifter band 1: Studieåren och resan till Alexandria (SLS/Atlantis)

Den – autentiska – släktskapen med vetenskapens övermäktiga ande är revolutionens trumfkort i spelet om världsherraväldet. Om de når fram till målet så är det därför att de bärs av den våg av vetenskap som översvämmar allt. Förunderligt är det däremot hur konsten beter sig i det kalla kriget – hur har den kunnat låta bli att upptäcka att dess plats är på andra sidan barrikaden? Det är sannerligen förvånansvärt – den har ju så mycket antikommunism i blodet – inte sällan slås jag av insikten att även om jag har gett efter för mina ibland starka sympatier för vissa prestationer på andra sidan järnridån, så måste jag i egenskap av konstnär vara antikommunist, eller med andra ord: jag skulle kunna vara kommunist bara om jag avstod från den portion av min mänsklighet som kommer till uttryck i konsten.

Witold Gombrowicz, ur Dagboken II, 1961 (övers. Anders Bodegård)