Vikboblogg

Sabina: Jag är skyldig dig små och stora saker, det håller oss ihop. Kramar och pussar. Anna B: Ola Klippvik – ett geni i smurfmössa. Antingen är du så god och flyttar till Götet eller också kommer du och gästar oss. Våga inte rata denna in-bjudan! Magnus: Med stor kärlek. Rebecca: Ola är alltid väl-kommen var jag än bor för han är så lysande bra och det är roligt att vara där han är. Kram alltid från Rebecca. John: Fortsätt skriv!! Utveckla den stil du redan har, den är origi-nell och mycket bra. Robert: Ola, håll fanan högt! Lia: Ola-la-la / Jag vill ha dig! Världens kanske största poet! I löööv you like a horse on the Ölands-bridge [hjärtsymbol] Lia. Inger: Hej Ola! Ha inte sönder knäna i fotbollen, satsa på att krossa knogarna på skrivmaskinen! Lina: Ola! Hoppas se dig nästa år! Ha det bra och skriv på! Kram, Lina. Daniel: Hoppas du blir rik och berömd! Anna S: O-la-la-la / Ola Klippvik / O-la-la-la-la / Ola Klippvik / Du är ett geni och våga dig inte på någon blygsamhet! Välkommen till Borgholm i sommar! Mauritz: Till en stor diktare och mycket god vän.

Fotnot: Har i dag tappat kontakten med flertalet av dessa mina kurskamrater från Ölands folkhögskolas skrivarlinje 1997/98, och därför har jag heller inte bett om lov att publicera detta. Hälsningarna tillkom under festliga former en sen och varm försommarkväll på gräsmattan utanför gamla posthuset i Färjestaden. Där bodde jag nämligen då – och antologin hade just blivit färdig. Skulle någon mot förmodan ta illa vid sig är jag uppriktigt ledsen för det.

Låt säga att en konstnär hade målat tavlan Ge. Genast skulle jag då ha druckit en skål för denne konstnär, eftersom jag ju älska-de allt ‘skönt och upphöjt’. En författare hade kanske skrivit verket Som vem som helst behagar och genast skulle jag ha tömt min bägare för ‘vem som helst’ i min översvallande kärlek till allt ‘skönt och upphöjt’. För detta skulle jag ha krävt akt-ning och respekt och jag skulle ha gjort livet surt för den som inte visade mig sådan aktning och respekt.

Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (övers. Ulla Roseen)

B fyller tre år och börjar genast klottra med sina nya tuschpennor och efter drygt två månader bär-gas de instängda chilenska gruvarbetarna ur un-derjorden i en specialbyggd kapsel. På håll hörs en knall och för mitt inre ser jag älgen dråsa i mar-ken. I Arktiska drömmar gestaltar Barry Lopez hur en hjord myskoxar vred sig runt sin riktkarl uppe på ett krön under utprovningen av bästa försvars-position. På morgnarna täcker frosten de nedfallna löven. Jag sätter innerfönstrena på plats i gamla köket (”skötrummet”) och i barnens sovrum. Roy Andersson var förra veckans kidnappade gäst i Här är ditt liv – jag ser de första fem minuterna, märker att han inte är bekväm och stänger av. För tio dar sen blev jag trettiosex. Högst uppe på hjässan, kan jag känna med handen, har håret tunnats ut en aning. Var då inte där och gnugga hela tiden, utbrister G när jag lite motvilligt böjt mig fram mot henne i sänglampsskenet. Då bråddes jag alltså snarast på morfar? Barry Lopez skildrar vidare sitt oväntade möte med en knubbsäl, plötsligt uppstigen i en månbelyst vak vid en avsides belägen oljeborrplattform på havsisen norr om Mel-ville Island: Nyfikenheten höll den fastnaglad. Själv var jag trollbunden av tanken på hur långt ut i världen jag hade hamnat.

Gruvolyckan i Chile har fått för stora mediala proportioner, anser Jens Liljestrand, varpå han till trycket väljer att befordra ännu en artikel (DN 14/10) på temat, där han utan skrupler raljerar över de instängda gruvarbetarnas situation. Till exempel ska de ha skickat tillbaka desserter som inte smakat, låter Liljestrand på behörigt avstånd från ovan meddela DN:s läsare.

Även denna artikel saknar dock ett perspektiv; det litterära. Mig veterligen hade ingen annan än Liljestrand jämfört Chile vare sig med Darfur eller Haiti. Mindre långsökt vore att associera till Jules Verne eller Eurydike; till helvetestratten i Divina Commedia eller till babyloniernas tvådimensionella bild av underjorden som en plats belägen under jordskivan: motsvarande det svarta hålet (abyssos) eller världsrymden – den stora oceanen. Då skulle månlandningsjämförelsen inte längre tett sig lika apart, för att anknyta till bildtexten i papperstidningen.

Orionnebulosan

Abyssal bergart

Ett oumbärligt klipp: Tomas Tranströmer talar om begreppet ”jag” och läser dikten Allegro ur Den halvfärdiga himlen (1962).

I den lätt dämpade yra som logiskt följer på varje Tillkännagivande noterar jag hur svenska intellektuella, alltid lika artigt överseende, alltid lika pålästa och duktiga och snara till en kommentar, samtidigt tar chansen att reservera sig mot vad man uppfattar som ett olyckligt drag av gubbsjuka samt i värsta fall även nyliberalism i peruanskfödde Mario Vargas Llosas författarskap, något som exempelvis en väl-villig svensk redaktör, om han eller hon givits tillfälle, förhållandevis lätt hade kunnat åtgärda genom att tvärs över den partiellt infekterade textkroppen anlägga ett prydligt litet snitt – perfekt politiskt avvägt – för att på så vis avskilja den sjuka delen från den friska; helst redan på idéstadiet.

Ej är det nog att dikter är vackra: tjusande skall de
vara och leda åhörarens känsla varthän de önskar.
Mänskornas anleten ler mot de leende liksom de även
gråter med gråtande. Därför, vill du få mig att gråta,
måste du våndas själv: först då blir jag rörd av ditt öde

Horatius, Ars Poetica (övers. Arvid Andrén)

En diskussion om estetik efterlyses, och gärna för mig, men själv valde skriben-ten att prata kvantitet och läsarkurvor uteslutande. För mig är etik och estetik det-samma: det ena kan inte separeras från det andra. En medioker bok kan sedan blåsas upp till oanade omfång (historiskt sett snarast en regel) men kommer så-klart att förbli medioker, hur än skickligt dramaturgiskt hopsnodd, hur än mora-liskt uppbygglig och kommersiellt slagkraftig.

”Är det förvånande att författare som inte vill berätta inte lockar läsare?” Med den sortens utspel vinner man ju vilket val som helst så länge enda kriteriet är flest in-höstade röster från gruppen osäkra väljare.

Vad är litteratur? Jens Liljestrand har skrivit avhandling om Vilhelm Moberg och uppvisat hög moralisk svansföring. Han har mottagit tidningen Vi:s litteraturpris, lovordats i press och media, gissningsvis sålt en del och till och med förunnats en plats i min lokala pressbyrås pocketställ.

Allt är de snobbiga kritikerrosade prestigeförfattarnas fel, skriver han nu.

Grekerna, helt moderna, liknade läsakten vid ett försåtligt övergrepp; författarens roll var att skriva. Vad vinner man på att vända på ett förhållande som redan vänts? Ännu en Millenniumsvit? Ännu en Moberg?

Jag är varken rosad, säljbar eller stipendierad. Men jag tror mig förstå ungefär vad som sker. Det blir höst och Bokmässa. Litet språkområde. Sparlåga. Debatten är en stillastående göl i en slyskog. Det luktar rentav likadant, lite unket obestämt, och på ytan svävar existensen som en dimma.

Hur med barnen, boken, honoraren?

Inget ont om vattenlöparen, som står på flera ben och ingår i en livsmiljö, men Jens Liljestrand liknar den lite grann.

Stefan Eklund skriver om självupptagna fixstjärnor på Mässan, men drar fel slut-sats. Självframställning är en genre bland andra: varken mer eller mindre förljugen; varken mer eller mindre sann. (Malte Persson snuddade häromdagen vid samma tema, men drog ingen slutsats alls.)

För veckans minst humorbefriade kulturartikel stod före detta jämställdhetsom-bud Claes Borgströms frispråkiga syster Anette Kullenberg, när hon dömde ut ett påkostat ”präktverk” om Strindberg.

I dag fyller Vikboblogg ett år. Således har den börjat lyssna till enklare fraser och uppmaningar; skakar beslutsamt på huvudet vid ”nej” och har så smått kommit att bli medveten om andra skepnaders diffusa känslor. Sin första tand har den fått, och håller som bäst på att lära sig gå.

Annars ägde kanske premiärinlägget alltjämt en viss oklar relevans för någon lika-sinnat nyfiken person, jag vet inte.