Vikboblogg

Piano Trio No 2

Vad kände Schubert kort före sin död
när han ännu oomsusad, essdurstämd

satte sig en sista gång – en sista gång

Ingen utanför en liten krets av vänner
hade hört hans musik; hade en aning

En sista gång – på pallens högersida

Med själva schubertödet nynnande
i schubertfingrarna. Träffad av en
värmestråle
som han vet är kontroversiell

På natten tänder jag yrvaket sänglampan. Var det B som skrek? På morgonen får saken sin förklaring. En lemlästad hare ligger uppfläkt på grusgången, med den vita svansen spridd för vinden i små tussar omkring sig och med huvudet skilt från kroppen. Till synes mitt i språng – vilt stirrande blick. Jag blir stående till hälften äcklad, till hälften fasci-nerad. Luften hög och klar och höstlig. I den solbelysta svackan ute på stubbåkern framträder de färska spåren från Ingemars pågående täckdikning: långa svarta fåror i en sol-fjäderformation. Från kadavret stiger det en rutten doft. Kanske Täppas som varit framme, fast troligare duvhök eller räv. Danse macabre. Bruno Liljefors minuten senare. Ändå blev jag aldrig klok på vanitasmotivet; i varje vrå möter man det. Försiktigt föser jag upp haren på en spade och förpassar den till nässelsnåren bakom ladan. Bakbenen spretar stela åt sidan; lite blod smetar av sig på bladet. Kvar på marken ligger gallblåsan bredvid en annan glansig bit som nog är levern. Tur att det inte var Emmas vädurskanin.

Med åren har jag lärt mig att folk har en konstifik uppfattning av det originella. De tror att det originella är något besynnerligt. Det besynnerliga med det originella är just det att det inte alls är besynnerligt. En originell människa är ju en sådan människa som är sig själv. Det är de icke-originella som är besynnerliga. Alla våra små funktionärer som gör allt för att komma bort från sig själva, det är de som är besynnerliga. De spelar ju ständigt en liten roll, följer ängsligt ett invecklat, konventionalistiskt recept. De arbetar med tusentals färdiga etiketter och komplicerar sin tillvaro till den grad att de kanske endast vid ett par tre tillfällen under ett långt liv verkligen får tag i sig själva, i dödsögonblicket till exempel.

John Karlzén, Så gör man inte

Kultursidor ska vara kul att läsa och ofta är det kul. ”Vän av ordning kan härvidlag antingen jubla eller förtrytas, beroende på vilken sorts vän av ordning han eller hon är.” Skriver t ex Jonas Thente, vän av rådande ordning, apropå konceptförfattaren Pär Thörns nya… hm… diktsamling?

Thörn har alltså alfabetiserat Röda rummet och under rubriken Sorterad Strindberg klappar Thente uppsluppet takten och fattar galoppen och utvinner ”dolda bety-delser” och oväntade ”poetiska effekter” ur suggestiva rader som ”minuter, minu-ter, missnöjd, missräkning, misstroende, misstänkta, misstänkta, mitt, mitt, mitt, mitt, mitt, mitt, mitt, mitt…” Rader i vilka det föregivet poetiska stråket dock i vanlig ordning varken lät sig identifieras eller förmedlas via andra argument och tankebanor än cirkelns hermetiskt slutna.

D.v.s. man söker effekter, som alltså finns. Och Thente funderar obekymrat vidare: Thörns bok innehåller exakt samma ord som Strindbergs, men i en annan ordning. Hos vem ligger då rätten till verket?

Som lekman skulle jag tveklöst svara ”Pär Thörn” på den frågan.

Strindberg överlever nog ändå.

I kvällsljuset som faller över åkern står en gisten trak-torvagn på gummihjul. Vad vill den mig? Förutom sta-digvarande fästen inom mig saknar ett digitalt uni-versum bjälklag och reglar; en stomme. Fiberduken fladdrar över såbädden. Jag hade kommit gående mot vinden när jag såg en vuxen rävhane försvinna ner bland nässelsnåren bakom ladan med sitt trekantiga nylle vänt mot mitt – då finns räv. Jag värjer mig mot vad man kallar konstintresse; litteraturintresse. Vad menar man? Min strävan är att genomströva denna grönska med komposthink, matkasse, blöjpåse utan att flacka med blicken. Det är svårare än det låter. Kring hus och bodar lever marken, gräset, jorden. Riddarbaggar; vi kallade dem skomakare. Svartröda med kors på ryggen, oberoende av namn. Blåbärsrisets hårda blomkapslar liknar blåsan som efter årets första dag i trädgården blodpricksfylld bildats i handen. Rädisor och kryddväxter i jorden. Potatislandet täckt av fjolårslöv; G behöver jobba med romanen hela som-maren och jag ska bygga staket. Mjälla, salladsljusa granskott. En tid i juni, skrev Harry Martinson, lyser de gladare än lövskogarna.

Jonas Thente har börjat blogga igen, känner helig vrede och föreslår arbetsobliga-torium inom äldrevården för alla medborgare.

Pessoa har gett uttryck för en snarlik känsla: Jag sover aldrig; jag lever och dröm-mer, eller rättare sagt, jag drömmer i livet och i sömnen, vilket också är att leva. Det förekommer inga avbrott i mitt medvetande: jag uppfattar det som omger mig även om jag nästan har somnat eller om jag sover oroligt, och så fort jag somnat på riktigt börjar jag drömma. Jag är alltså en ständigt framrullande sekvens av sammanhängande eller osammanhängande bilder som alltid ger sken av att före-ställa yttervärlden; när jag är vaken föreställer de människorna och ljuset, när jag sover vålnaderna och den synliga ljuslösheten. Jag vet faktiskt inte hur man skiljer det ena från det andra och jag vågar heller inte påstå att jag inte sover när jag är vaken eller att jag inte är vaken när jag sover.

Men hos Pessoa genljuder en annan, närmast försonlig ton. Han tycks förmedla vad han allra djupast faktiskt erfar. Han hade väl inget bullrigt lunchrum i Marieberg att löpa risken att bli elakt nedgjord i?

I den danska skallen, har jag en otäck känsla av, låg en djupt förborgad nordisk samtidsironi. Dags med andra ord för nästa skummande våg av entydiga av-ståndstaganden på våra svenska kultursidor – det vill säga från Lars Vilks oaccep-tabelt kätterska och för många miljoner människor runt om på jorden djupt kränkande rondellhundsteckning. (För säkerhets skull, läs även mina tidigare kommentarer i ämnet här och här.)

Om du bestämmer dig för att bli skådespe-lare, håll dig till ditt beslut. Dem som du mö-ter i en förmodat upphöjd position – kritiker, lärare, rollbesättare – kommer i regel att vara dig intellektuellt och moraliskt underlägsna. De kommer att sakna din föreställningsförmåga, vilket är skälet till att de blev byråkrater snarare än artister; och de kommer att sakna ditt mod, då de valt ett tryggt liv inom institutionen sna-rare än att tro på sig själva. De tillbringar sina liv med att lära sig läxor mycket annorlunda än dina, och många eller de flesta av dem kommer att vara avundsjuka på dig och den avund-sjukan kommer att ta sig uttryck som förakt. Det är bara ett billigt trick olyckliga människor tar till, och om du tar det för vad det är, behöver du inte ta åt dig eller bli överdrivet ledsen över deras åsikter om dig. Det är åsikten hos personerna på verandan som talar om de lata slavarna.

David Mamet, Sant och falskt – Kätteri och sunt förnuft för skådespelaren (övers. Gerhard Hoberstorfer)

Allt oftare har det slagit mig: ojämförligt flest besökare får jag när jag skriver om fest och glam eller angriper någon viss företeelse. Detta verkar vara bloggens ele-menta. Då har kurvan skjutit i höjden.

Det är samma mekanismer i svang överallt. Där sitter journalisten, redaktören, kritikern, författaren i det döda vita ljuset från en datorskärm, med snusdosan och kaffemuggen inom räckhåll. Fingrar far över tangenterna. Tankarna studsar. Till vem var texten ämnad?

Jag kommer inte att bli långvarig som bloggare. Bloggen stjäl tid från mitt skri-vande och jag har svårt att se den fylla en funktion. Oundvikligen blir den mindre välskriven, mer vädjande, dummare.

Med en bok måste man sätta sig. Det fanns en blogg jag följde men den har tyst-nat; hon hann eller orkade väl inte längre. Alternativet är att göra ohöljd reklam för sig själv och det klarar jag inte.

Någon gång har jag nyfiket klickat mig in på någons twitterkonto och vidare in på någon annans. För mitt inre uppträder bilden av en knottsvärm i den annars sköna sensommarkvällen. På cykeln, fåfängt viftande med ena handen för att värja sig, nalkas man en korsning eller kurva.

Hos Björkeson börjar Dante med en preposition: Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse …