Vikboblogg

Det har alltid varit ett ideal för mig att en text ska sammanvävas av flera plan. Det har att göra med att jag ofta tänker att just de här associationerna är privata, de kanske inte når fram, och då måste jag ha något plan som ändå ska vara tillgängligt för någon annan. Jag försöker faktiskt alltid att undvika att vara personlig och privat, men ändå tänker man ‘det här är ju någonting som är mitt liv, mina associationer, går det fram? vad vet jag om andra?’ Och då kan klassiska allusioner vara ett sätt att få till stånd en kontrapunktik. Å andra sidan får jag då vara bekymrad för att den kontrapunktiken inte fungerar eftersom man så målmedvetet har utrotat den klassiska bildningen i Sverige.

Willy Kyrklund, intervjuad i tidskriften 90tal, 1990:1

Vem är Ola Klippvik?
En sorts praktisk pseudonym och skeptisk optimist?

Vad handlar din bok om?
Det får läsaren avgöra; den kan säkert uppfattas på olika sätt beroende på hur man vänder och vrider på utsagorna, vilka glasögon du bär, vad du vill finna och vem du är. För att alls kunna diskutera vissa frågor måste man då och då överge dem och tala om annat i stället. Det handlar varken om feghet eller ovilja. Fabeln har alltid verkat klargörande, men även den kan behöva förnyas ibland. Jag svävar inte runt i trosvissa föreställningar om att förändra saker; jag vill veta hur det faktiskt ligger till. Formen följer innehållet och kan därför uppfattas som splittrad. För den skull har jag bemödat mig om att inte hemfalla åt poetisk fragmentarism av den sort som gärna pretenderar på en djupare, fördold betydelse. Sånt kan ju vilken som helst ordbehandlare åstadkomma på nolltid.

Vilka är dina inspirationskällor?
Kaffe, naturen och begäret.

Vilka hoppas du ska läsa den här boken?
Så många oförvillade och öppna ögonpar som tänkas kan!

Min redaktör meddelar att Hotellet förhandsbeställts i över 70 recensionsexemp-lar, påpekar att det är ”väldigt mycket” och tillfogar ett utropstecken. Jag bävar och minns vad Ruth Halldén skrev om den moderna romanens pionjärer 1720-1800 ”då allt viktigt händer” och man börjar skriva för en läsovan masspublik och för att tjäna pengar: Det låter fult, men jag vet något som är ännu fulare: att skriva för litteraturkritiker och stipendienämnder.

Här kan boken skaffas. Skriven under garanterat små förhållanden och varken för massorna eller nämnderna, är jag rädd.

En okokt snabbmakaron vibrerar på spisen. Snöröjningen är en solidaritetshandling av det  kärva slaget som man föredrar. Snötyngda grenar i flackande sken. Djupt i tjälen vintersäd; år efter år i en obruten organisk kedja. Nordanvädret (aquilo) har sagts komma från den stad där solen uppehåller sig om midnatt. Världen en iskall gnistrande skorpa. Klass 1-varning utfärdad. Förra veckan stängde dagis och bilen fick bärgas med traktor ur drivmassorna. Emmas storebror Adam försvunnen. Men slaget inifrån hejdas; han hade bara gått till slöjdsalen på egen hand. I får-skinnstofflor och flera lager kläder fjärmar jag mig från min egen tid. I Frans G Bengtssons version av Rolandssången stod man på ”en höjd” och spanade efter saracenerna. Duprez och Carlstedt kontrar i sin nytolkning med en kulle. Existerar originalsången? Jag älskar kriget, säger Roland. Vi besvarade elden, säger våra svenska Isaf-styrkor. Semantiken är en flottholme, men språkets elasticitet är en fördel. Ett fel som upprepas tillräckligt ofta blir rätt.

Här kan man läsa min recension av latinamerikakorrespondenten Henrik Brandão Jönssons Fantasiön.

Men framför allt bör du läsa boken.

För att tillsätta en droppe i den glödgade kulturstriden om våra födoämnen: Jag vill mena att Björn af Kleen är en principiellt viktig fråga på spåren när han place-rar fingret mitt i den symboliska sufflén, som då genast sjunker ihop under trycket av sin egen uppsvällande indignation, vilket bekräftade både tesen och farhå-gan. På Facebook och Twitter kan tydligen numera vilken som helst fåkunnig höra dig rya. Rena rama storebrorsfasonerna.

Implikationerna tycks emellertid mer vittgående än att bara gälla brunsåsen. De gäller hela tallriken inklusive bordsskicket. Hålögd har jag själv suttit och suktat över kokboken; alltså ordboken.

Och du hamnar ofelbart där.

Konvenans och sedlighet. Moral.

Klart att man som s.k. författare och frilansare ibland måste vara ödmjuk och helt enkelt finna sig i att vara utkonkurrerad av mer relevanta reflexioner, som erbjöd läsaren större tuggmotstånd, underfundig humor och distinkt formulerad sam-hällskritik. En levande kultursida, kort sagt, som med sin skarpa udd och omutliga attityd till slut blev omöjlig att värja sig emot.

Den värsta jordbävning som drabbat västra halvklotet, upprepar rapporterna som strömmar genom luftens mikrovågor i ett sammelsurium. En flicka gråter översig-given. Bildtexten förklarar att hon nyss förlorat sin mamma som instinktivt ska ha kastat sig över henne när husets konstruktion ger vika och taket rasar in. Handen, noterar jag, liknar i detalj min yngsta dotters.

Foto: Paul Hansen

Hon heter Gailin Naid och bär en ljusröd kortärmad tröja med vad som ser ut att vara en fjäril på bröstet. På kinden rinner tårar, och den som orkar dröja i den blicken ska förstå att hon är utom sig.

Med varje ny rapport riskerar det inträffade att trivialiseras. En till intet förpliktande sentimentalitet bryter igenom. Vad säger man? Jag tror inte på att smärtan skulle öka exponentiellt med offrens antal. Självfallet är magnituden större än vid låt säga en bilolycka på en vinterväg med granridåer bakom viltstängslet. Men smärtan blir aldrig större än hos flickan i den röda tröjan. I något slags makaber mening väcker katastrofen empatin; gör oss mänskliga.

Till Haiti kom Columbus 1492. Tjugofem år senare var ursprungsbefolkningens arawak-indianer så gott som utplånade. Haiti blev franskt, sedan spanskt. 1990 valdes Aristide till president, avsattes och flydde för att fyra år senare restaureras, bistådd av amerikanska styrkor. 2004 tvingas han åter avgå. Detta är ”kalla fakta” och teoretisk överbyggnad. Officiellt är katolicismen landets religion; folkreligio-nen alltjämt voodoo. Haiti hade drabbats av en våldsvåg: tungt beväpnade gäng, organiserad brottslighet. Av landets regnskog återstår två procent. Man har skövlat träden för att kunna producera träkol. Två länder gör anspråk på lilla ön Navassa i väst. Haiti hänvisar till en överenskommelse från 1697 och USA till ett dokument från 1856. Man kunde gräva djupare, men det skulle fördunkla sikten. Port-au-Prince har drabbats värst men katastrofen påverkar förstås Haiti och hela ön His-paniola. Ett ”nu” lät sig inte ringas in. Som nation är Haiti unik – sprungen ur ett slavuppror. Historien som alltid blodig, militärjuntor och statskupper, åtskilliga inblandade stater, instabilitet, bondeuppror (”cacos”) och skumma transaktioner. Död och liv. 1937 ska diktatorn Trujillo ha beställt en massaker på människor som levde på den dominikanska sidan gränsen. Med tonvikt på de ”mest svarta” invå-narna mördades mellan 10 000 och 20 000 haitier. Jag försöker presentera detta objektivt. Jag har själv aldrig satt min fot på Haiti.

Bilden på flickan berör mig starkare än den skulle ha gjort för bara några år sedan, när jag inte hade egna barn. Vem kan klandras för en jordbävning? Mot paniken medan marken gungar hjälper inga ord.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Det är Tranströmers ord. En poet som ansetts ”fel” och omodern (1970-talet och 2000-talet) trots eller för att han lyckas nå fram. Så ges några exempel: Snömassorna som klamrar sig fast på bergskanten ovanför byn. Tystnadslöftet. Samförståndsleendet. Hjulaxeln.

Jacques Callot: Les pendus (”De hängdas träd”)

Fransisco Goya: Aquí tampoco (”Även här”)

Jag råkar läsa Roy Anderssons Vår tids rädsla för allvar medan det i realtid ström-mar fram nya rapporter. Över vinteråkern faller snön i mjuka, märkvärdiga flingor. Roy Andersson för ett resonemang om den ”komplexa bilden” med utgångspunkt i ett kopparstick av Jacques Callot (1592-1635) vilket skildrar en avrättning av plundrare under trettioåriga kriget. Så jämför han bilden med en liknande etsning av Francisco Goya (1746-1828) och konstaterar att Goyas bild är mer dramatisk, mer närgången, och därför mer i enlighet med vår tids estetik; tydligare pekande på vad betraktaren ska upptäcka, uppleva, känna. Callots komplexa bild, däremot, tycks resa högre krav även på avsändaren:

Den uppfordrar nämligen också till att redovisa en hel, någorlunda genomtänkt världsbild. Det blir fler komponenter, det blir en annan mer krävande konstnärlig uppgift. Man måste helt enkelt uttrycka sin livshållning och det är oändligt mycket svårare.

Likt ett avfyrat fotografi är den färdiga rapporten eller bilden ett slags sorgebud: Taket hade redan rasat in. Det som ibland kallas Gud är en straffande och grym instans – hur skulle man ha kunnat se på saken annorlunda? Tänk dig att från en minut till nästa inte längre ha ett hem att gå till och att livsmedelsbutikens hylla gapar tom. Jag klickar på länken. Senaste rapporten från Haiti talar om oorganise-rade hjälpinsatser, polisfrånvaro och plundring; skottlossning, våld och tilltagande desperation. Dock alltså hjälpinsatser.

***

FOTNOT. Artikeln har även varit publicerad i Sydsvenskan (förkortad), Barometern och Norrköpings Tidningar.

En kulturkonservativ läggning, om än aldrig så blygsam, kunde jämföras med yr-keskvinnans öde i en svunnen tid. För att inte ignoreras eller idiotförklaras måste du prestera bättre än de andra. Stolt hålla en högre lägstanivå, vilket bara skapar ännu större aversion och missämja… Ett pikant bryderi (särskilt utbrett i krisande blågula tigerekonomier) kring vilket en bortglömd dansk-norsk exilförfattare har formulerat en berömd lag på bokmål.

I dag har siffrorna i storkoncernen Svensk kultur justerats. Verksamhetsgrunden dock oförändrad. Summan av smusslet konstant; hävdandet av oförrätten legio. Konformt men troligen rätt komfortabelt?

Starka känslor som inte utvecklas utan befinner sig i ett slags konstant spänning, uppnår maximal styrka och framstår som livligare och mer övertygande än de gör i ett förlopp av stegvisa förändringar. Det är just passioner av detta slag som gör mig så förtjust i Dostojevskij. Jag tycker att karaktärer som utåt sett verkar statiska men genom passionernas styrka behärskas av en inre spänning tillhör de mest intressanta.

Andrej Tarkovskij, Den förseglade tiden (övers. Håkan Lövgren)