Vem är egentligen den udda fågeln? Häromkvällen var Jörn Donner gäst hos Skavlan, vilket jag hade fått för mig kunde verka stimulerande. Men jag misstog mig. För uppriktigt sagt: vilken hopplös gammal salongsra-dikalist. Mig gav han snarast intryck av att vara den perfekta etablisse-mangsfiguren. Nån för samma eta-blissemang att kokett hovera sig en smula över, uppkrupna i fredags-soffan. Han lät sig intervjuas om sin nya självbiografi. Annars har jag vaga men otraumatiska barndomsminnen av hur han och Kristina Lugn satt och blåste rök-ringar i tv och kan än i dag återkalla min halvt generade, halvt betagna förundran: Vilka är det där? Så underligt dom pratar...
I en skrift med titeln Jämvikten mellan det estetiska och det etiska i personlighe-tens utformning har Sören Kierkegaard jämfört människors syn på njutning och villkoren för denna njutning inom oss:
”Att leva för att tillfredsställa sin lust, är nu en mycket förnäm beställning i livet, och man ser, gud ske lov, denna livsform sällan genomförd på grund av det jordiska livets besvärligheter, som ger människan annat att tänka på. Om detta inte vore fallet, så betvivlar jag inte, att vi ofta nog bleve vittnen till detta förfärliga skådespel.”
Men jag höll med Jörn Donner om att det ofta är lättare att vara och umgås med kvinnor än män: de talar som regel mer fritt och associativt (vilket också kunde utgöra en påfrestning ibland…) medan manspersonen brukar vilja hävda sig och snöa in på saken så till den grad att snart inget annat existerar i hans snäva värld: kabbalistisk mystik, anatoliska objektsformer, järnvägslinjer, genusteoreti, sport, militaria, huspriser, kaffebönor, whiskysorter, surdegskonsistenser eller atonal musik. Och vem orkar prata med en sån? Det går ju inte. Hela lockelsen med det fria samtalet är ämnesflykten: att finna korrespondenser, göra sig omvägar och genvägar, att vara vig och rörlig och låta tanken flyga utan ängslan eller risk för repressalier i form av framrabblade läxor, hårklyverier och petimätertristess. Att alltid vilja ha rätt är som bekant den största dumheten av alla – en tvångstanke. Få saker oroar mig mindre än att ha ”fel” i en fråga. Vad vore det annars för mening med att skriva, reflektera eller leva alls?
Nå. En gång i världen var jag pjäsman inom kustartilleriet vid KA2:s regemente i Karlskrona. På buttra kompanibilden kan jag knappt urskiljas bland mina gelikar, vilket är som det ska, vill jag mena.
Till sist några ord om fiskporren, som jag kom att förkovra mig i borta hos Therese Bohman vars eleganta konsthistoriska exposé jag fnissade en ganska god stund åt innan jag lika tvärt tystnade igen och fylld av ruelse och ånger återgick till mina sysslor. Så rotade jag fram några gamla papperskopior från en nybörjarkurs i fotografi som G och jag vid seklets början deltog i tillsammans. Då höll man fortfarande (fastän det snart skulle vara över) på att drälla med otäcka fram-kallningsvätskor och sprang mellan skärmaskiner och förstoringsapparater för att gång på gång törna emot varann i den trånga passagen vid ljusbordet och fipplade med tunna glasplåtar och dyra fotopapper och tog fram filmrullar och negativkartor och allt var ganska tekniskt, naturligtvis, men också lite sensuellt; rummet doftade av starka kemikalier, av unken och förljugen presshistoria med dess säregna perversa vurm för själva laboratorieprocesserna, som jag inte delade vare sig då eller nu, men det var ju inte det jag skulle säga. I stället hade jag tänkt förevisa er resultatet av vårt idoga mörkrumsarbete: porträtten Halil Koyutürk gett oss elever i uppgift att utföra med oss själva som modeller. Bilder i vars skenbart oskyldiga gråskalor jag såhär i eftertankens kranka blekhet kan se förbindelser till den rebelliske ”genusfotografens” lätt förtäckta voyeurism likaväl som till det danska fiskemagasinets grovt animaliska bildkavalkader…
Havets predator bakom intet anande modell.
Halv katt visar artigt intresse för modellen.
Hästdjur flockas, varav ett med tungan ute.
Modellen bakifrån. Negligé i duschrum.
”Sätt den bakom örat! Föreställ dig aion!”
Rättegången mot Moreau fortsatte och även om tidningarna iakttog tystnad var det offent-liga försvarstalet tillräckligt för att väcka häf-tiga reaktioner – aldrig har oppositionen i Paris varit så stark mot Bonaparte som vid denna tid. Fransmännen behöver mer än något annat folk ett visst mått av pressfrihet. För dem är det nödvändigt att kunna tänka och känna gemensamt. De behöver grannens elektriska känsla för att själva känna något. Deras hän-förelse kan inte utvecklas i avskildhet. Det finns alltså starka skäl, för den som vill vara deras tyrann, att förbjuda den allmänna opinionen att manifestera sig. Och Bonaparte kombinerade denna idé – ge-mensam för alla despoter och särskilt viktig vid denna tid – med skickligheten att proklamera tillrättalagda åsikter med hjälp av tidningar som gömmer sig bakom lämpliga fraser i enlighet med vad de beordrats till, så att de ser ut att vara fria. Det är bara vi franska författare, det måste erkännas, som på detta sätt kan försköna samma sofismer varje morgon – och som även i underkastelsen finna ett nöje i att formulera oss svallande.
Natt över Sion – New York
Varför slåss? Nu får det räcka
Lagda under 
Och hon summerar sina tillgångar: Jag har mitt arbete, min vän som är snäll mot mig, en god hälsa… Det är mycket det. Jag har haft mina sorger som alla andra. Min stackars man dog, mitt barn också. Jag var ung, jag måste leva, jag blev modell, vad ska man göra? Men den gode guden lät mig träffa bra människor, jag har aldrig haft anledning att beklaga mig. Mina små konstnärer har varit rara, jo då, allihop. Och om jag någon gång gjorde en förlust fann jag också tröst. Man måste vara rimlig, inte be om månen.
Vikboblogg 