Vikboblogg

Handlingen framställs på scenen eller berättas som utförd.
Det som sänds in genom örat upprör sinnena mindre
än det som lagts under trovärda ögon och det som åskådarn
upplever själv: låt dock det som passar att hända därinne
icke framföras på scenen och undandrag ögonen mycket
som inom kort skall vältaligt skildras av den som har sett det:
låt ej Medea mörda barnen inför publiken,
gudlöse Atreus ej öppet tillaga människotarmar,
ej heller Kadmos förvandlas till orm, ej Prokne till fågel.
Allt vad du visar mig så har jag svårt att tro på och avskyr.
Varken fler eller färre än fem skall akterna vara,
därest dramat väntar få bifall och återuppföring.
Låt ej en gud bringa lösning med mindre knuten är värd det.

Horatius, ur Ars Poetica (övers. Arvid Andrén)

I trädens spensliga flätverk
sitter mina fåglar som skalor på ett notblad.
I den döda luften
sammanslingrar sig mina flammor till en brant regnbåge.

Stina Aronson, ur Tolv hav (1930)

Söndagen den 28 december. – Vid François Hugos begravning, just som vi lämna Père-Lachaise, kommer Judith emot oss, Flaubert och mig.

I sin päls med fjäderbesättning är hon skön, Théophile Gautiers dotter, av en säregen fägring. Hennes hy är vit, med en svag ton i rosa, hennes mun snidad, som en av de primitiva målarnas munnar, över de breda tändernas elfenben, hennes anletsdrag rena, liksom sömntyngda, hennes stora ögon med sina ögonhår som på ett djur, styva hår, som likna små svarta knappnålar och som icke lägga någon halvskugga mildrande över blicken, ge den dåsiga varelsen något av det obestämbara och mysteriösa hos en kvinnosfinx, hos ett kött, hos en materie, i vilken det icke finnas några moderna ner-ver. Och som bakgrund, till att framhäva hennes bländande ungdom, har den unga kvinnan på ena sidan om sig kinesen Tsing med sitt platta ansikte och uppvridna näsa, på den andra sin moder, den åldrande Grisi, skrumpen och tärd.

Och för att sätta krönet på det bisarra, excentriska, fantastiska i detta möte, ursäktar sig Judith hos Flaubert för att ha narrat honom kvällen förut. Hon hade gått ut för att ta sin lektion i magi, ja, sin lektion i magi… [1873]

Ur Bröderna Goncourts dagbok: Minnen från det litterära livet (övers. Algot Ruhe)

När allt rör sig på samma sätt verkar det som om ingenting rör sig. Det är som på en båt, att ingen verkar röra sig när alla går ombord. Den som stannar upp blir en fast punkt, som får de andras rörelser att märkas.

Blaise Pascal, Tankar (övers. Ingar Gadd)