Hjälp, jag begriper inte logiken. Här upprepar P vart och ett av de där infesterade orden plus ett par till, även han utan ont uppsåt. Fast när B yttrar dem blev det fel och när P yttrar dem… blir det rätt?
Hm. Själv ansåg jag att man bör vårda orden, snarare än vakta på dem som en hök!
Uppdatering: Inget ont om duvhöken dock, som ju är god vän med lappugglan och ett skyddsvärt inslag i biotopen; till gagn för både artfränder och presumtiva offer.
Sent omsider kom jag att uppmärksammas på ännu en Vikbodagbok-recension. Det är Sven Wernström som skrivit den – författaren till Trälarna samt ett åttiotal ytterligare böcker genom åren. Vikbolänning, även han, fast vi är ej bekanta och har alltså bara hejat på håll.
”En skrivarfamiljs vardagsliv i Sverige. Insatt i ett globalt sammanhang. Det är ett sätt att beskriva den här boken som jag finner ytterst läsvärd. Ett nytt sätt att skriva romaner. Heder åt Natur & Kultur som insett värdet av den förnyelsen!”
Sådana omdömen värmer, såklart.
Sven Wernström bedriver även en blogg, från vilken han för stunden dock verkar ha unnat sig en välförtjänt semester.
27 juli. I går underkände Jermasj Spegeln. Under diskussionen pratade han så mycket strunt att han avslöjade både sin oförmåga att förstå och sin aversion mot filmen. Men vad annat kan man vänta sig av dem? Jag är trött. Jag måste hitta ett sätt att tjäna pengar på, så att jag kan ge mig av och bosätta mig på landet.
Andrej Tarkovskij, ur Martyrologion (övers. Håkan Lövgren)
Även Sanna Töringe har läst min bok. Av henne beskrivs jag som ”lite gnällig och bitter” vilket ju stämmer. Därefter förringas mina kokkonster – men då måste jag invända. Åtminstone ungarna uppskattar min mat! De äter gärna mitt potatismos med bladpersilja, vitpeppar och en klick smör … för att inte tala om min fläskfria ärtsoppa, om de får var sin pannkaka efteråt.
Nåväl. Med själva läsupplevelsen tycks hon desto nöjdare:
Plötsligt är den kanske slutsåld, så passa på att skaffa dig ett exemplar av boken här eller här. Omslaget ser för övrigt ut som följer, om man vecklar ut de breda så kallade danska flikarna i dess helhet:
Och så har jag varit på jurymöte i Linköping. Tidigt om tisdagsmorgonen passerade jag över Stångån för att som vanligt parkera på Brunnsgatan vid Engelska skolan, på promenadavstånd från Stadsbiblioteket. Mötet hölls i Götarummet där det på bordet stod en skål med godis och en skål med färsk frukt, framdukade för vår skull. Trivsamt och välordnat – frukt är godis och tvärtom. Sex stycken var vi, tre kvinnor och tre män av någorlunda skiftande kulör och härkomst; mötet tog halva dan och sen åt vi en sen lunch ihop ute på stan.
Söker man noga kan man visst finna läsvärda svenska kulturartiklar, som breddar diskussionen och fördjupar perspektiven och som inte i första hand driver teser eller positionerar sig i debatten. Här råkade jag på just en sådan, signerad David Isaksson, till vardags bosatt i Moskva.
Han har även skrivit krönikor om uteliggare och skateboardåkare i Gorkijparken och om Anna Politkovskaja m.m. (”Man behöver inte hålla med Masha Gessen, jag gör det inte, men hon är inte ensam om sin kritik. Vanligtvis går den ut på att Politkovskaja mer var någon som ville förändra än någon som rapporterade, samt att hon inte kollade fakta.”)
När nu även Karin Olsson börjat driva sina hypoteser i termer av ”klasshat” vill jag med bestämdhet hävda att även vi brödskrivare från lite påvrare förhållanden kan genomskåda humbug, fluff och arrogans.
Exempelvis vet vi ju vad ”moderniteten” betyder. Det betyder floskler, leda, lättja. Ställd inför recensentens ”vedermödor i moderniteten” bör du vara vaksam. Den texten var förmodligen ett lurendrejeri.
Hur ”strävan efter att förminska det kritiska uppdraget” och ”vulgärt kulturhat” så enkelt lät sig hänföras till just den utpekade ”övre medelklassen” övergår däremot min begränsade fattningsförmåga.
Jag är väl semantiskt lomhörd snarare än semantiskt överkänslig…
Vad är god stilistik? I går råkade jag via kassettradion ute i verkstan överhöra Stu-dio ett. Lars Melin (docent i språk) och Expressens Karin Olsson möttes i en debatt om svensk kulturjournalistik.
Vadan förflackningen? Jag spädde ut och stjälpte över slamfärgen i sprutpistolens plastbehållare. När jag själv försvann från Expressen skedde det, kan man säga, i samband med en åsiktsvridning. Jag hade ingen lust att sjunga med i samma kör som alla andra: en jäkla massa intersektionalitet och tungotal. Att det skulle ha berott på bristfällig förmåga anade jag aldrig. Jag försökte vara kritisk. Såg till att hålla deadline och fatta mig kort. På frågan varför mina texter inte längre antogs fick jag inget vettigt svar. SvB-katalogen och julhälsningen slutade komma; sen dess har jag inte hört ett ord. Nej, jag undrar om jag nånsin lärt mig mer om hur kulturvärlden och dess maktsfärer fungerar.
Så vad är problemet med kultursidorna?
LM: Man odlar en stil som inte är funktionell, som inte är informativ, som är självförhärligande, nån sorts lek med språket som kan vara skicklig ibland men oftast bara sökt. Informativt är det inte.
Lars Melin läser upp ett exempel: ”Och att vara Beethoven tre sjömil från land och aktersnurran vägrar starta som när Andrew Manze låter flöjten i sjuans första sats hålla oss på ett riktigt halster innan temat äntligen kommer loss.”
Karin Olsson kallar Melins artikel ”beklämmande” och anför dels en kritisk artikel av Blondinbella, som hon vill mena säger samma sak, dels Göran Hägglunds ”famösa” Almedalental om verklighetens folk från häromåret.
Men vad tycker du om exemplet som vi hörde alldeles nyss?
KO: Alltid svårt att ta till sig när nån läser innantill såhär. Men jag tyckte att delar av det lät väldigt vackert. Och kulturjournalistikens uppgift är ju att utforska språket, att kunna använda ett näst intill poetiskt språk ibland … Jag tycker att det är ett betydligt större problem att vi har så få journalister som vågar utforska språket, vågar ta stilistiska grepp. Vi har ju en bedrövligt urvattnad journalistprosa som tynger ner våra tidningar.
LM: Alltså, vad menas med detta? [beträffande Beethoven-snurran] Problemet är att denna typ av prosa är det som ger kulturartiklarna dess karaktär. Namedroppingen, de hejdlösa abstraktionerna, de sökta metaforerna, det icke-funktionella språket. Jag är inte mer informerad efter att ha läst dem.
KO: Det är ju faktiskt trams det du säger. Kultursidorna har ju sällan varit så läsartillvända som de är i dag. Ta DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen… På Expressens kultursida vinnlägger vi oss alltid om en folkbildande ton, vara tydliga, vara klara, utan att för den skull göra avkall på stilistiken. Jag tycker att du överdriver våldsamt att det skulle vara nåt slags tillkrånglad… att man skulle krångla till det för sakens skull eller bara skriva för de redan invigda. Sen måste det ju också finnas en nivå. Kulturjournalister måste ju kunna använda vissa begrepp och förutsätta en viss bildningsnivå.
LM: Jag är inte motståndare mot termer. Men de här modeorden står för väldigt suddiga begrepp: autenticiteten, moderniteten… De är så abstrakta att det inte f i n n s ett innehåll. Det är inte ett avancerat språk, det är ett exempel på ordbajsande. De här orden står inte för nånting, de står för fluffiga världar.
KO: Innan vi gick in i studion så anmärkte du på P O Enquists språk i en artikel i dagens Expressen. Om inte ens P O Enquist duger för dig [skratt] så undrar jag vem som duger?
LM: P O Enquist har gjort grova kongruensfel och dålig meningsbindning, det är vad jag har sagt. Han är absolut inte obegriplig, men det är ett slarvigt språk.
Så avannonseras inslaget. Karin Olsson får slutordet, och passar då på att utdela nådastöten.
KO: Jag tycker Lars Melin tyvärr sällar sig till en ganska obehaglig retorik där man utmålar kulturjournalister som en elit, som nån som anser sig finare än andra.
LM, borttonande: Det där var dina ord, inte mina…
Jag är benägen att instämma med Lars Melin på varje punkt. Kultursidornas vaga, innehållslösa begrepp ger intryck av att svara mot en oklar tanke. Enquists drapa är i mina ögon oläsbar. Men avgör gärna själva och formulera en slutsats; helst utan satsradningar och inkongruenser.
***
Så gratuleras en ny chef till posten. (Förutom en hälsning till Sydsvenskans Rakel Chukri sänder Karin Olsson även en frivol invit till Kaj Schueler, den bildade her-ren.) Martin Jönsson, som han heter, tycks ha vigt sin karriär åt nöjesjournalistik samt smickrat Karin Olsson i skrift.
Kul för honom. Och kul för henne. Kultur!
”Varje glänsande punkt på firmamentet är utan tvivel en lysande sol, som liknar vår egen, åtminstone i sina allmänna drag, och som i sitt följe har ett större eller mindre antal av större eller mindre planeter, vilkas ännu kvardröjande lyskraft inte är tillräcklig för att göra dem synliga för oss över ett så väldigt avstånd, men som icke desto mindre rör sig, följda av månar, runt sina stjärncentra åtlydande de principer som just beskrivits – åtlydande de tre överallt gällande rörelselagarna, de tre odödliga lagar, som den fantasirike Kepler gissade sig till och som sedan bara bevisades och förklarades av den tålmodige och matematiske Newton. Bland en stam av filosofer som omåttligt berömmer sig av sin realism är det alldeles för fashionabelt att håna all spekulation, sammanförd under skällsordet ”gissningar”. Men frågan är vem det är som gissar. Om vi ägnar oss åt gissningar tillsammans med Platon, använder vi då och då vår tid bättre än genom att lyssna till en bevisföring av Alkman.”
Edgar Allan Poe, ur Eureka – en prosadikt (övers. Erik Carlquist)
När PFLP:s Leila Khaled i fjol våras anlitades som föredragshållare av Konsthall C i Stockholm, eller när författaren Stig Sæterbakken häromåret bjöd in förintelseför-nekaren David Irving till en litteraturfestival i Lillehammer, då genljöd få svenska protester. Visst bör en yttrandefrihetsvän ge sitt stöd till Pussy Riot under den rysk-ortodoxa repressionen – precis som till Lars Vilks när han tecknar profeten som turbanförsedd rondellhund. Pussy Riot riskerar nu fängelse för sitt hädiska tilltag; Lars Vilks tvingas dras med sitt dödshot.
Att som Aftonbladet hävda högerpopulism är nog mest ett utslag av kognitiv dis-sonans. Men jag saknar koll på SION och dess systerorganisation. De verkar otäcka, som de flesta åsiktskollektiv, och jag har invändningar mot Vilks institutionella konstbegrepp (hermetiskt och självreferent). Den här dispyten tycks dock snarast bottna i att somliga skribenter vädrat villebråd. Stimulerade av ett bistert världsläge och en bister organisation ser man en chans att bita tillbaka. Först klandrade man teckningen; nu klandrar man kontexten.
Milda makter. En tuschteckning.
Gick in på DN Kultur och blev lätt konfunderad. Jaha. Vad är detta? Inget nytt om Dasein-begreppet hos Heidegger och ingen vass kritik i stil med låt säga Klara Johanson eller Anthony Burgess. (”This is one of the troubles with Ulysses. The ending is different from the beginning. Technique changes halfway through. Joyce spent too long on the book.”)
Däremot rungande rasistanklagelser post festum, fetstilsmarkerad hänförelse inför skyhöga försäljningssiffror, skum reklam för börsmäklarutbildning och chansar-tad belåning (inklusive gratis pdf-guide) som över dubbel halvspalt flankeras av två zebror vid ett vattenhål i milt rembrandtskt gryningsljus; Morrissey tillämpan-de Godwins lag, charmigt kåseri kring landningen på Mars, krönika om krönikörens orubbade tro på fortsatta statliga påbud om massvaccinering, nya ”pappainsikter” hos popgruppen Hot Chips – och så en ensligt belägen liten notis om ”avslöjande ögonblick” inom operahistorien, som i sin tur länkar till en intressant artikel om hur de snabba demaskeringslekarna i Monteverdi-operan Odysseus hemkomst ska ha möjliggjorts tack vare den mer ”flödande” musikstil som föregick högbarockens formbundna, treklangsbaserade tonalsystem.
Okej. Det var bara det. Åter till källorna!
Vikboblogg 