Transcendentalist, renässansmänniska och romantiker

Den som söker ska finna – respons och allehanda synpunkter. Nu senast fäste jag mig vid följande improvisatoriska passage, saxad ur ett betydligt längre inlägg på en för mig obekant blogg.

Intressant och glädjande med nya reflexioner och en personlig röst, i det viskösa flödet. Eller med min anonyme cyberkollegas exemplariskt lakoniska ord, avlämnat där i mitten: Alltid något. Men Annie Lööf valdes inte till partiledare förrän ett år senare, så varken hennes eller Ayn Rands vilda idéer hade rimligen influerat mig nämnvärt vid just den tidpunkten. Dagboksstarten råkade sammanfalla med riks-dagsvalet, helt enkelt, varför det syntes mig fånigt att inte redovisa på vilket obskyrt parti jag ändå funnit det mödan värt att lägga min medborgerliga röst, ja, ungefär så resonerade jag kanske, tror jag.

Såhär lyder i alla fall stycket från september 2010 i sin helhet:

Vecka 38. Hösten har ryckt närmare. Färre grönstrimmiga än spruckna bruna ekollon på grusvägen i höjd med Lilla Boberga. Vi är nyss hemkomna efter en veckas vistelse vid poolen och strandpromenaden; för att fira pappas sextioårsdag hade han och mamma bjudit med oss på en charterresa till Mallorca. Från Cuevas del Drach i utkanten av Porto Cristo minns jag stalaktiterna och stalagmiterna, några av dem vertikalt förenade. En underjordisk katedral, tillverkad av tid. På mjuka sulor skrider vi fram; hundratals turister dagligen. M kramar min hand hårdare. Pappa … Vart ska vi? Vem bor här? Trots fotoförbudet ger medhavda kameror små ljud ifrån sig: korta digitala drillar. (G hade fått för sig, säger hon, att det bara gällde blixtfotografering.) Till slut avvisas mansgestalten bakom mig av en vakt, lösgörs ur skuggorna och leds tillbaka samma väg. Vi hänvisas till sittbänkar längs en naturligt bildad gradäng. Upplysta båtar framförda av rorsmän ska materialisera sig ur ett stenvalv ackompanjerade av vemodig vihuelamusik. Nu tömmer sig Ormestadskogens barrträd på vatten. Utglesat bestånd, gallrat förra vintern. I riksdagsvalet lägger jag min röst på centerpartiet; förkylningen jag ådrog mig har släppt. September. Vid sandlådan en klunga trattskivlingar. Elias Fries, noterar jag i svampboken, stekte och förtärde dem med fläsk. På harven ligger fyra gråstensbumlingar från åkern uppvräkta. Granbarkborren: skogens stamcellsforskare.

Här och här kan boken införskaffas.

Publicerat i Bokrecensioner, Dagens länk, Vikbodagbok | Lämna en kommentar

Ormestad, gamla lagården

Concordia animi, skrev ju Seneca nånstans. Strävan efter samstämmighet mellan tanke och liv. Till ytterfodren använder jag en vit alkydoljefärg; till pardörrar och portar en halvblank svart dito. På P2 har Aurora avlösts av Ekot och av Klassisk förmiddag som bl a gav en pianosextett framförd av Uppsala kammarsolister och därefter Händels Violinsonat i d-dur. Mina motiv är min egendom. Fyra av fem hus kvar. Nu kollar jag på OS-sändningen (simning, damernas 100 meter fritt) med datorn uppslagen i knät. Trött i armarna.

Publicerat i Vikbodagbok | Lämna en kommentar

Citatet

Alltid är där förlust – af sannhet, af kraft, då en människa arbetar för andra, i stället för sig själf. Absolut taladt, kan en människa endast arbeta för sig själf. När en man uppoffrar sig för det allmänna, är det i själfva verket icke för andra han gör det, utan för att tillfyllestgöra sin egen karaktärs höjd och nödvändighet.

Ralph Waldo Emerson, ur Journals (övers. Vilhelm Ekelund)

Publicerat i Citat | Lämna en kommentar

Sune Björklöf (1935-2012)

Sorgesamt. Sune Björklöf, folkskollärare, författare, filosofie doktor, fp-politiker, industriekonom, SIDA-konsult, sjukhusdirektör med mera, gick alltså bort för ett par veckor sedan, fick jag just veta.

Hans senaste och sista bok Björnen i markerna och kulturen utkom 2010 och äger standardverkets alla kännetecken och djupa kvaliteter. Minns att den omskrevs i Sydsvenskan och Dalademokraten och uppmärksammades i P1:s Naturmorgon, annars har jag inte lyckats uppspåra så många nedtecknade rader vare sig om honom eller boken, men det är ju inte Sune Björklöfs fel. På svenska Wikipedia finns han heller inte med än, tydligen.

Publicerat i Bokrecensioner, Branschen, Litterärt | Lämna en kommentar

Kritik av kritiken: Personligt eller privat?

Att som författare befatta sig med kritikernas drapor är ju ingenting man gör. Hermelinen, till exempel, lär hellre bita sig själv i bröstet och förblöda än söla ner sin dyrbara och vackra päls. Allt enligt den stolta och begripliga principen malo mori quam foedari – hellre död än vanärad. Men nu for Strindbergsdjävulen i mig och jag beslöt göra ett undantag.

Instämmer, även om jag varken känner mig så värst rättfärdig, von oben eller feg. Dock fick jag aldrig veta var den där kritiska gränsen skulle gå. Det är mig själv jag målar, ansåg förresten Montaigne:

”Läsare! Detta är en uppriktig bok. Den säger dig redan från början att mitt enda syfte med den är enskilt och privat.”

Till sist vill jag citera ett par passusar ur Bo Gustavssons utmärkta essäsamling Det stora okända, som jag alltså kan rekommendera till läsning för var och en som vill förkovra sig i ämnena sufisk gnosis och svensk lyrik före det postmodernistiska paradigmskiftet. Där beskrivs Vilhelm Ekelund inte bara som ”schizofren” utan även som svensk poesis första moderna människa. Så citeras ett brev till Amelie Posse där Ekelund skriver att ”en viss disharmoni med lifvet är nödvändig för den artistiskt frambringande … Kamp och disharmoni och brist!” Harald Forss, vidare, är ”posör” i positiv kreativ mening; ett måste för den som upplever världen som en skådeplats. (”Att agera ut de olika roller som livet ger oss blir då ett sätt att på en gång dramatisera och utforska tillvarons motsatser: sorg och glädje, död och liv, gott och ont, ensamhet och gemensamt. I en värld av masker blir maskspelet ett existentiellt identitetsarbete för att lära känna det motsatsernas mysterium eller martyrium som det är vårt öde som människa att genomleva.”) För Vilhelm Ekelund, återigen, tycktes kravet för att kunna träda in i tillvarons ”stora dag” vara att, med Gustavssons ord, bli ett med det låga och det begränsade. Det vill säga en sorts existentiell askes: vara slaf under sin frihet!

”Ekelund kämpade hela sitt liv mot sådana affekter som vrede och leda men i sin konst lyckas han till sist uppnå en autentisk form av frihet genom att tjäna självförsakelsens och nödvändighetens musa: Annanke.”

Så långt allt gott och väl – mer hade jag inte. Och vad jag kan se har tisdagens understreckare inte lagts ut på SvD:s webbsida än. Kanske får jag anledning att återkomma till den. Nu ska jag måla om knutbrädor och ytterfoder på Ormestad gårds samtliga fyra ekonomibyggnader utom stengaraget, mot en hyresfri månad. Vagnslider, hölada, loge + lillstuga och utedass. Med trekantsskrapa, pensel och dubbelstege kommer det nog att ta mig en vecka, ungefär. Man var här från en firma och sprutmålade husen med falurödfärg häromveckan nämligen, varvid det ohjälpligen smet in rödfärg även under täckplasten, vilket avsatte trista skära skif-tningar på oavsedda ställen. Ska även måla portar och pardörrar svarta för de stänktes också ner och kunde behöva gås över igen. Annars då? I lördags var vi gäster på ett stort och festligt öländskt bröllop, där det gick förhållandevis vilt till och blev sent… I dag är min svägerska på kär visit med lilla Ingrid, fem månader. Och till helgen väntas finbesök från Stockholm.

Publicerat i Kritik av kritiken, Vikbodagbok | Lämna en kommentar

Semesterstängt

Foto: Ida Ling Flanagan

Det kom en recension i NT också. Samma som i BT och Kristianstadsbladet, så jag länkar mest för bildens skull. Annars brukar jag inte stå sådär, mitt i veteåkern, med vardera armen nonchalant i sidan, men nu ville fotografen ha mig just där och då ställde jag upp. Dessutom hade jag just brutit ryggen. Jag hade ramlat från en trappstege och ådragit mig en fraktur på en kota i bröstryggen. Så kom det sig att jag resten av den sommaren fann mig fastspänd i en otrevlig metallkorsett med maggördel och spännbygel och måttbeställda skenor. Inför intervjun hade jag tagit dubbla doser av ett snabbverkande morfinpreparat och sett till att få den groteskt iögonfallande tingesten tillfälligt avlägsnad från min kropp; därav det enfaldiga uttrycket, därav kontraposten och joggingbyxan som ju var lättare för G att trä på mig om morgnarna sedan jag i långsam mak förflyttat mig själv och min mobila inlånade toastol från landstinget i riktning mot klosetten, likt en mycket gammal man med elaka små giktsmärtor i varje kroppsvrå.

29 juni 2009. Foto: Privat

Den olyckssommaren läste jag La Bruyères Karaktärer och tidsbilder, Alejo Carpentiers Den förlorade porten, Dagens Nyheter, Gu-nilla Woldes Totte städar, Carl von Linnés Blomster-almanach och John le Carrés Spio-nen som kom in från kylan.

Ska vi kanske ta och göra oss en gissningslek av detta? Ja, låt oss anordna en tävling. Ett signerat exemplar av min nyss utkolportera-de veckodagbok tillfaller den av er, kära spo-radiska bloggläsare, som först lyckas lista ut från vilket av dessa just nämnda tryckverk följande citat är hämtat:

Inte desto mindre finns här något av ett svävande giftpollen i luften – ett spökaktigt svävande frömjöl, en sorts oåtkomlig förruttnelse, ett flygande mögel, som helt plötsligt kan bli aktivt enligt någon mystisk lag och öppna vad som är stängt och stänga vad som är öppet, kullkasta alla beräkningar, förfuska alla vikter, svika alla garantier.

E-posta ditt svar till mig, så återkommer jag till vinnaren. Rätt svar meddelas vad det lider. Det om detta. Nu tänker jag inte blogga på ett tag såvida inget oförutsett sker, och det brukar det ju sällan göra.

Publicerat i Vikbodagbok | Lämna en kommentar

”Se upp för sägner, och dementierna av dem”

Jaha. Så tvingades Åke Wredén, en utdöende sort, införa en rättelse på sin egen rättelse då ju DN Kultur och Björn Wiman åtnjuter det utomordentligt praktiska gamla machiavelliska privilegiet att närhelst ett svar inte passar kunna lämna en debatt på hälft, även dem man själv initierat.

Okej, men varför fortsätta tjata om detta? undrar ni nu. Låt det vara. Poängen har framgått. Du är ju någorlunda klyftig och borde hålla dig för god för denna typ av utsiktslösa stångande mot en betongvägg?

Jo, förvisso. Men frågan tycks mig mindre fånig än den i förstone kan verka. Och hade, ansåg jag, så många aspekter.

Publicerat i Akademiskt, DN Kultur, Haverism | 1 kommentar

Artes, scientia, veritas

Blev kontaktad av Åke Wredén på Eskilstuna-Kuriren. Han hade skrivit en tänkvärd krönika om begreppet ”klass” och hur det kommit att bli närmast obrukbart i vår tid. Såhär skrev han bland annat:

Tongångarna hörs än, eller snarare igen. En av yttervänsterns småidoler, Johan Jönson, ställde sig förra sommaren på scen i den annars fridfulla staden Nässjö och kallade Nobelpristagaren Tranströmer för ”klassfiende”. Än är Tranströmer inte förlåten för att han ställde sig utanför 70-talskommunismen, och i en av sina lågmälda dikter kritiserade det som pågick.

Till mig vände sig Åke Wredén för att få veta vad som egentligen sagts där i Nässjö. Han hade infört en ”rättelse” på webben sedan DN låtit publicera Johan Jönsons genmäle. Nu undrade han, förstås, vad som gällde. Jag svarade som det var, att Gertrud hört Jönson kalla Tranströmer klassfiende från scenen under seminariet i Nässjö men fått sin replik refuserad. Och så länkade jag till mitt blogginlägg där mejlväxlingen och repliken återges in extenso.

Förvånad svarade Wredén det var märkligt agerat av DN och ”otillfredsställande” att en fråga om påstått felaktiga citat lämnas på hälft.

Jovars. Och en sak förbryllar även mig. Dementin kunde med fördel klarats av på tjugo tecken. Nej, så sade jag aldrig. I stället: ett inledande kategoriskt nekande följt av långrandiga sofismer om språkets beskaffenhet, om ”rekontextualisering” och diskursivt läsande, om ”krigsmaskiner” och oralsex och en muntlig utsagas föregivet instabila ontologiska status:

Jag sa alltså ungefär detta i vår diskussion. Kristian Lundberg hade invändningar mot resonemanget, tror jag (tanketråden släpptes, som ju så ofta sker i muntliga sammanhang) och nämnde att han i sin ungdom skrivit om Tranströmer som klassfiende, att det var juvenilt övermod, och att han nu höll honom mycket högt. Jag svarade att jag inte menade att dissa Tomas T, utan önskade i stället rekontextualisera hans poesi…

Nå. Svenska språkpoeter har sin egen syn på verksamheten: autentisk ibland; en konstruktion när man möter kritik. Jönsons ”livdikter” från vårdsektorn brukar ju annars hyllas och behandlas som betydande vittnesskildringar och hans explicita våldsfantasier prisas som ett uttryck för befogat hat. (Läs hellre Stefan Gurts djupt drabbande Så dödar vi en människa.)

Och apropå juvenilt övermod: Kristian Lundberg, 46, skrev sin famösa artikel 2003. Inga jämförelser i övrigt, men då hade Kleist redan skrivit färdigt, liksom Kafka, Baudelaire och Edith Södergran, för att inte tala om Rimbaud, men allt detta är längesen… Hela Jönsons författarskap riktar sin udd mot ”klassamhället” och dem han uppfattar som fiender. Det är själva jordmånen. Därför väljer jag att tro på G:s bergsäkra uppgift till hundra procent. Varför skulle hon ljuga? Varför skulle hon höra så fel? Varför tretusentvåhundra tecken?

Att Jens Liljestrand (som tycks ha smygläst min bok) får stora skälvan inför blotta ordmassan och genast finner nationalpoetens pladder ”intressant och sakligt” är kanske ingenting att säga om.

Men vad ska Eskilstuna-Kurirens läsare tro?

Publicerat i Akademiskt, Branschen, DN Kultur, Logisk ekvivalens | 2 kommentarer

Recensionslänkar

Det publicerades en handfull recensioner av min senaste bok, trots allt. Två i blog-gosfären och två i landsortspressen:

Peter Viktorsson, Borås Tidning: ”Redan det faktum att Klippvik är en intellektuell som rör sig utanför innerstadens kotterier och konsensus borgar för viss självständighet. Följaktligen är det befriande att följa hans på samma gång trägna och otvungna färd bort från det dagsaktuella i riktning mot det, djupast sett, alltid angelägna.

Inger Dahlman, Barometern:Som en tidskapsel kan man se Ola Klippviks Vikbodagbok II. Där har författaren inneslutit litet och stort, vånda och glädje som mött honom under tolv månader, från september 2010 till samma månad ett år senare. I litterära citat och kommentarer kommer också det tidlösa till uttryck.

Thomas Nydahl:Ola Klippvik har en sällsynt förmåga att skriva ner detta liv så att det framstår precis så som det är: föga upphetsande, alltid oroande, ofta vackert och storartat men ibland också en tragedi på det personliga planet. Jag är tacksam för att jag fick vistas med honom, ett helt år gick medan jag låg i sjuksängen.

Stefan Gurt:På ett ställe citerar han Vilhelm Ekelund som säger att viljan att ständigt ha rätt är ett tecken på dumhet. Just så skildrar Ola Klippvik sitt år, öppet, trevande, ärligt.

Här och här kan boken köpas.

Publicerat i Vikbodagbok | Lämna en kommentar

Citatet

Detta är ”die Langeweile” i Schopenhauersk mening. Den fyllde Leopardis lif i en förhärjande grad. Och han uppbjuder alla sin bevisförings subtilaste medel för att blotta det dåraktiga och falska i det poetiska och litterära sträfvandet efter ära och ‘odödlighet’. Han visar hurusom det ingalunda i poesin är det lysande friska, nytt och naket mänskliga och ursprungliga som afgår med segern, huru tvärtom detta är det stora flertalet bildade något motbjudande och anstötligt, hur det verkligt produktiva öfverhufvud alltid måste bli upptaget med misstänksamhet och ringaktning. Ty det starkast produktiva har sin grund i en djup och eldig mänsklighet – och de flesta äro människor endast till en tredjedel; därför talar den verkliga poesin med en stämma som är liksom för stark för deras öron; ordens valörer gå aldrig upp för dem, ty deras natur saknar den mänskligt fruktbara atmosfär, som allenast är i stånd att lefvandegöra.

Vilhelm Ekelund, Antikt ideal, 1909

Publicerat i Citat | Lämna en kommentar