
I believe in you my soul, the other I am must not abase itself to you, / And you must not be abased to the other. Walt Whitman, ur Leaves of Grass

I believe in you my soul, the other I am must not abase itself to you, / And you must not be abased to the other. Walt Whitman, ur Leaves of Grass
Kort nyhetssvep från inrikesredaktionen:
Ny banbrytande barnbok lyckosamt utgiven och smart lanserad på den pursvenska bokmarknaden. Och så: Klart med ”nygammal” socialdemokratisk partiordförande (maskulinum el. utrum) efter debaclet kring den ofrivillige bidragsinhöstaren och kulturvännen Håkan Juholt, jovialisk skulptörson som frivilligt valde att avgå, utan påtryckningar från hederliga verkställande utskottet, där man tvärtom förtvivlade och sanningsenligt ska ha slitit sitt könsneutrala hår vid det tråkiga beskedet om vederbörandes illojalt inkastade gubbhandduk.
IF Metall-basen Stefan Löfvén anmodas nu ta över efter svikaren Håkan Juholt, som alltså gav upp utan kamp. Lite sorgligt, men icke desto mindre spännande; utma-nande. Och Vikboblogg vill härmed önska både hen och partiet lycka till i deras fortsatta moderna utjämningsarbete på alla tänkbara och otänkbara fronter. Ty intersektionaliteten till alla lycka bär…
”Men mest av allt avskyr jag att trängas med målare. Delvis är det förstås därför att det är dem som jag känner bäst, och det är ju en känd sak att man kan ha större skäl att avsky något som man känner i grunden. Men jag har ett annat skäl: KRITIKERNA. De är en pest som jag aldrig har förstått mig på. Om jag vore en stor kirurg, och en herre som aldrig har hållit i en skalpell, inte är läkare och aldrig har lagt stödförband ens på en katt, skulle komma och förklara vad jag gjort för fel vid min operation, vad skulle folk säga då? Samma sak med måleriet. Det konstiga är att folk inte märker att det är samma sak, och även om de skulle skratta åt kirurgkritikerns pretentioner lyssnar de ändå med en viss respekt på omdömen från en kritiker som kan ha målat en gång i tiden, om så bara några medelmåttiga dukar. Men också i det fallet skulle det vara absurt, för hur kan man tycka att det är vettigt att en medelmåttig målare ger råd åt en som är bra?”
Ernesto Sabato, Tunneln (övers. Peter Landelius)
I DN drivs den hoppfulla tesen att de bästa författarna (Astrid Lindgren, Kerstin Ekman, Vargas Llosa, Tranströmer – fast just denna gång anfördes händelsevis ett par andra namn: Knausgård och Strindberg) samtidigt skulle vara de mest odräg-liga människorna. Bevisläge: Man hade ägnat själva skrivakten stor tid och omsorg. Dvs omfattat den med ett förbryllande stort allvar.
Ett rättvist besked, hursomhelst, då resonemangets inneboende logik i gengäld lyfter fram de sämsta författarna (den djärva poeten, kritikern, kolumnisten) som de i alla fall förträffligaste människorna.
Rätta mig om jag har fel, men detta torde vara första gången som det i svensk presshistoria öht uttrycks negativ kritik mot kulturskribenten Aase Berg och hennes dunkla debattstil.
Såhär skrev jag i våras om en annan text av Aase Berg, den vilt sluggande Uggla-författaren med predomine-rande ställning i svenskt kulturliv sen många år. Fast den repliken föll inte i god publicistisk jord, kan man säga. Världen var väl inte redo än, förmodar jag. Nu kanske de har blivit det?
Dagboken fjärmar oss från själen, säger Aase Berg (28/5) och tycks på något ganska outgrundligt vis vilja mena att om själen finns, så finns den i fiktionen.
Dagboken? Själen?
Jag läser artikeln igen, men går vilse bland begreppen. Texten dignar av suggestiva sammansättningar typ dagboksbloggosfärens jättelika dumhjärna, mindfulnessmonster, blobbmobb, fettbebis och kredit-ekonomi. Samtliga vagt pekande mot den ekande tomhet av jagbrist som sägs kringgärda trenden, som jag personligen lyckas spåra så långt tillbaka som till Augustinus. Seglivad trend, således. Fjärmar oss olyckligt från själen, tallkottkörteln eller vad det var? Krimi-nalromanen kanske? Botas enklast med en kvick fix populärpsyko-logisk kaosteori. Helst hemsnickrad.
Nej, då blir jag mer intresserad av Aase Bergs katatoniskt tråkiga husbok från Hälsingland, bemängd med noteringar om wäder och vind och kodifierade flottstänk från teflonpannan. Den har nog större utsikter att överleva konsumtionssamhället, spår jag, än vissa andra mer lättköpta tankar för dagen.
Mig veterligen finns det ingen som pratar så mycket om kön och ras och klass som de som säger sig vilja komma till rätta med dessa ”problematiska” begrepp. Ingen som pratar om fred och frihet och demokrati lika frekvent som krigsindustrin. Få lika engagerade i skolan som dess nedmonterare. Få så kritiska mot ”rörelsen” som den avhoppade frontmedlemmen. Ingen som fnyser ”konspirationsteorier” lika ofta som paranoikerna själva: de måste ju å sin sida ständigt stå beredda med belägg som stöder deras negerande påstående.
I söndagens DN rapporterade Stefan Jonsson från en pågående konstutställning om islam i Rio de Janeiro. Varför denna succé? undrar han och svarar själv: Den kulturhistoriska utställningen i Rio förevisar islam utan minsta referens till de senaste årtiondenas politiska och ideologiska kontext.
Vilket jag håller med om är lovvärt. Men i resten av den skäligen summaris-ka artikeln, hur hanteras denna insikt? Jo, genom att Stefan Jonsson själv likt en skicklig spårhund – nosen tätt mot marken: sniffande, sökande, vädrande – ome-delbart lokaliserar den enda lilla artefakt (en vers av den palestinske poeten Mah-moud Darwish) som jävar samma påstående.
Inte utan stolthet, fattas bara, vänder han sig så mot läsaren: Den enda anspel-ningen i basutställningen är subtil. På väggen bakom några montrar i avdelningen för kalligrafi…
Vi var nu inte så många och hade gärna velat höra vad reportern skulle ha att delge oss från Rio, dit han f.ö. kanske flugits ner enkom för denna som det tveklöst verkar intressanta utställning?
Med ens kan jag inte låta bli att hysa en speciell sorts ömhet för denne ”Stefan Jonsson” och hans fördömda osvikliga luktsinne; ett sinne han blivit så hårt präg-lad på och stimulerad att använda, kanske ända sen barnsben. Vänd på saken: Vad skulle han gjort? Ställt sig där, rätt upp och ner, och begrundat alla dessa besynnerligheter till skärvor, keramikpjäser, arabiska handskrifter, intrikata instrument, silverdon och mo-saiker och flödande persiska mattor ur ett betydligt mycket djupare och sällsammare konsthistoriskt perspektiv?
Utställningen heter Islã/Miragens och pågår till den 26 december i brasilianska riksbankens kulturcentrum, om jag fattat rätt. Flyg dit redan i helgen och vandra i Jonssons fotspår. Men observera: bakom montern i kalligrafiavdelningen. Där återfinner du den egentliga utställningen, som i själva verket alltså handlade om Sveriges låt vara lite sorgliga kulturliv år 2010 e.Kr. enligt gregorianska kalendern.
På parallellutställningen om samtidskonst, inskjuter så DN:s utsände i Rio, möj-ligen nu en smula jäktad; det är ju sent och han har kanske inte fått sitt kaffe, kanske knappt ens en ordentlig frukost, fast nu spekulerar jag bara, leker med tankar och ord …vimlar det förvisso av anspelningar på slöjan, kriget mot terro-rismen och på religiösa konflikter.
Märk dock väl: även här saknas pekpinnar – vilket lyckligtvis inte ska hindra en så utsökt näsa: Allt är politiskt – inte minst det tusenåriga stycket av snidat cederträ med några verser ur Koranen på. Ok. Men tack och lov och insallah: Den brasi-lianska publiken tycks lyckligt ovetande om sådant.
Den generösa nykoloniala lärdom Jonson slutligen ska delge oss hungrande kultursidesläsare har föranletts av att han där, på andra sidan jorden ”märkligt nog” ställts inför en utställning som är politisk genom att vara opolitisk. Med andra ord: De stackars brasilianarna begriper inte själva vad de sysslar med och de läser aldrig andra tidningar än bra-silianska – inte ens DN Kultur.
Det finns fler ironiska guldkorn i Stefans Jonssons bulletin från Islã/Miragens. (Sartre, en feltolkad Frantz Fanon m.m.) Men nu vågar jag inte vaska fram fler; min överkänslighet mot falska metaller förhindrar mig. Frantz Fanon vägrade underställa sig en viss blick på världen, jo, ett faktum Stefan Jonsson ogenerat utnyttjar för sina politiska syften. Som det pikant nog formuleras i kulturartikeln: Hade en liknande utställning ändå kommit till stånd [i Europa] skulle den ha varit försedd med [gud förbjude…] brasklappar om kvinnoförtrycket, diktaturen och terrorismen.
Möjligen. Fast denna gång var det nån annan som försåg oss med dem, inte sant? Och för vilken gång i ordningen?
***
”Jag säger icke: ’Sätt min härlighet öfver någon annan.’ / Utan: ’Var sådan mot mig, som du är emot andra.’”
Ur Sa’dis Lustgården, Första porten (övers. Eric Hermelin)
I en smått häpnadsväckande artikel (ej på nätet) slår kulturjournalisten Jens Lilje-strand i dag ett rejält slag för fortsatt obildning, bibehållen storsvensk ytlighet och minimalast tänkbara historieförankring.
I artikeln åkallas namn som Ayn Rand och Valerie Solanas i relation till Marx, Olof Palme och Astrid Lindgren, varpå Liljestrand landar i slutsatsen (ironiskt nog via Vilhelm Moberg) att extremism skulle sammanhänga med en alltför hög grad av beläsenhet och bildning, inte tvärtom:
”Den som lånar andras ord och tankar för att främja sina egna syften – oavsett ideologisk färg – närmar sig medvetet eller ej själva kärnan i fundamentalismen […] man legitimerar sin egen åsikt med nedärvda retoriska klichéer, där diskussionen reduceras till en fråga om tolkningen av urkunder lämnade av mytologiska gestalter som sedan länge har klivit av scenen.”
Undrar just hur Liljestrands kognitiva processer sett ut, inför den här artikeln t ex. Förutom att de ständigt torde börja om igen och s.a.s. reproducera sig själva, var-eviga dag, opåverkade av varje otäck urkund äldre än en ordinär svensk höstbok-säsong. Alltså extremt efemära processer: löst och ledigt skisserade på ett och samma ”sagolikt vackra” helvita ark.
Lustigkurren Eric Ericssons Brev till samhället har kommit i samlingsutgåva, tjock som en telefonkatalog, men desto välkomnare. Här är samhällsspegeln som man jämt hör efterfrågas, lite vilsekommet.
Hej,
Den 28 februari klockan 10.00 så kommer vi till er för att grilla. Vi tar hand om allt praktiskt, som tex annonsering i lokalpress samt affischer i närområde. Grillningen är kostnadsfri och finansieras av olika lokala grupper. Syftet med grillningen är att få in mer invandrare i näringslivet. Personerna som kommer till er är från SUDAN men talar svenska.
Tack på förhand för din insatts för samhället.
Hälsningar
Eric Ericsson
Invandrar Centrum
Mailbox 344
111 73 Stockholm
__________________________Attention: Eric Ericsson
Ert brev angående grillning
Vi måste meddela att vi inte har möjlighet att delta i denna aktivitet.
Dels är tiden illa vald, det inkräktar på vår arbetstid, det är heller inte tillåtet att grilla på vår arbetsplats, och inte heller ställer vi överhuvudtaget upp på aktiviteter där vi inte själva har insyn och blivit tillfrågade i förväg.
Vi förutsätter att aktiviteten omgående avbokas.
Med vänlig hälsning
Greiff Industrimiljö AB
xxxxxxxxxBilaga: Kopia av Ert brev
Se där en tusen gånger driftigare ”samhällskritik” än vad självhögtidliga skrifter som OEI och Ordfront och Arena nånsin varit mäktiga. För att inte tala om stor-förlagens satsningar inom ramen för nya fräscha etiketter som Ung poesi eller så. Här ännu ett brev, med fulländad tonträff ner i minsta särskrivning, propsitionsfel och sällsamt skevande syftning:
Hej,
Mitt namn är Eric Ericson och jag är konstnärlig ledare av en militant kommunistisk organisation vid namn De Rödas Fingrar. Vi kämpar för ett nytt sovjetunionen som sträcker sig over hela världen utom Syd Amerika. Mitt jobb som konstnärlig ledare är att sprida vårat budskap genom bild. Jag har målat en rad oljemålningar med olika politiska motiv. Den 13 december så kommer jag förbi ert kontor för att ställa ut tavlorna. Alla tavlorna är till salu och dem kommer att kosta från 1000 kronor till 3600 kronor. Om man köper alla så får man en gratis. Under visningen så kommer Det Rödas Fingrar att bjuda på en sovjetisk dans. Om ni inte är på plats den 13 decmber så måste ni höra av er omgående så vi kan boka av allt.
Vi ses
Eric Ericson
Mailbox 344
111 73 Stockholm________________________________
Kontaktperson
xxxxxxxxxAngående visning 13 december
Vi är inte på plats den 13 december och har inte bokat någon visning. Vi vill heller inte ha någon visning.
Med vänlig hälsning
xxxxxxxx
Fastighetsförvaltningen
Ao-chef Förvaltningsbyggnader
I dagens DN Kultur (ej på nätet) lovordar Kjell Espmark lovordad ung litteratur. Panegyrik blir dock sällan särskilt intressant, som kritik betraktad. Fast ett är nog rätt: 1932 års kritik hade lika svårt att se betydelsen hos Sent på jorden som man kring 1820 hade att uppfatta Stagnelius storhet.
Däremot missar alltså Espmark totalt att tillämpa den insikten på vår förträffli-ga samtid och dess avantgarde.
Kjell Espmarks fläckar (”några förargliga synproblem”) var ju motsatsen till blinda fläckar. Som ett rinnande vatten rabblas vartenda grundligt absolverat samtids-namn upp: Lotass, Jönson, Sjölin, Virdborg, Frostenson… I förtröstan och hopp om att det skulle påvisa… ja, vadå?
Inställsamt. Mönstergillt. Meningslöst.
Mer snö yr in från gärdena. Rolf i Möllestad har bytt av Ingemar (som är på Teneriffa med Ann-Chatrine) på plogbetinget. När han fått syn på min tätt insvepta gestalt saktar trak-torn in; motorn dör. Jag låter snöslä-dens handtag vila mot jackbröstet, han förklarar: vinkeln regleras manuellt, ingen hydraulik, vilket gör det svårare. Där nere vid kopplingsfästet sticker järnnyckeln upp; jag svarar att man ju hoppats slippa den här sortens vintrar nu. Han ler tillbaka, slugare: Jo, det växlar ju. Men vi får väl se om tusen år. M får åka nedför gången i snösläden ett par vändor. Så äter vi varsin äppelhalva med vantarna på, iakttar de kringyrande flingorna och skrattar åt både dem och oss själva. Men halvvägs till skogsbrynet har modet plötsligt svikit henne – hon vill vända – så jag lägger yxan i pulkan och bär henne fram till staketet, ser henne pulsa sista biten upp till huset och vända sig om för att vinka; glad igen. Vita träd. Tystnad. I skogen blåser det knappt alls. Kyrkklockor ringer på avstånd – söndag, strax efter nio – och jag kommer att tänka på farfar. Klippingsbo. Sågverket. Alla granar han högg genom åren. Milda protester från G när jag kommit inomhus igen. Hon vill hävda att de ”oscillerar” fram och tillbaka, luftströmmarna.