Bengt Cidden Andersson (1948-2013)

Åbyvallen

Åbyvallen

Bengt Cidden Andersson. Så hette en omtyckt diktare från mina småländska hemtrakter; självlärd och antagligen så fjärran från parnassen och dess dystra vindelgångar som det överhuvudtaget gick att komma?

Men poesin blir ju inte sämre för det. Och mina föräldrar, som sällan läser lyrik, brukade skratta gott åt den av hans många fyndiga avslutningsra-der som lyder ungefär: När pappa har sjungit får han inte köra bil. Själv har jag i egenskap av nervklen, släpande före detta vänsterytter i Glömminge IF spelat flera prestigefyllda matcher i lokal-serien division fem sydöstra mot Läckeby GoIF, som alltså var Ciddens lag, och då lydigt tagit markering på min gubbe i dennes ”påskliljegula” dress, antingen på Åbyvallen eller hemma i Glömmingelunden. (1995 kvalspelade vi oss sånär upp i division fyra…) Cidden skrev om sin värld, med varken större eller mindre åthä-vor än så. 1993 drabbades han (likt Tranströmer något år tidigare) av en stroke. Som diktare, rörmokare och hängiven fotbollsspelare i gärdsgårdsserien skulle han komma att få en gata i Läckeby uppkallad efter sig (”Ciddens väg”) och allt detta är ju onekligen vackert nog, inte sant?

Här följer ett stycke ur Hela bollen ska ligga still – Ciddens djupt humana fotbolls-dikter från en svunnen epok. Akronymen H.B. utläses högerbackEn i samman-hanget rätt otacksam position, ska sägas. En roll utan glans och glamour, som ju dock behöver tas av någon, även den.

Jag skriver detta med tilltagande muskelvärk och led-värk, en fullkomligt naturlig följd av gårdagens stolle-prov: mitt första innebandypass på över ett halvår. I förra gänget föll en ifrån på grund av hans med ideell kvällsinnebandy oförenliga arbetstider på Holmen; en annan hade ryggproblem, en tredje skulle flytta och någon tröttnade väl. Men nu har jag hittat ett annat lag att spela med. Vi håller till i Malmska skolan på Repslagaregatan vid Östra promenaden; en gammal tegelbyggnad jag ofta passerat men aldrig varit i förut.

Malmska skolan

Malmska skolan

Prydd med valvbågar, krön och takspiror är det en före detta flickskola från förra sekelskiftet, ett hus som invändigt öppnar sig mot en brett nedgången stentrappa med blanknött ledstång. Och högst upp fanns minsann en gymnastiksal, som gjord för våra syften. Småmålsspel efter i princip en regel: inga skott direkt i mål från över halva plan. Två tim-mar höll vi på. En fin liten lycka att få röra klubban igen; repetera finterna och släppa bollen vidare me-dan du ser åt andra hållet. Med blodsmak i munnen lyckas jag pricka in ett par mål. Vi var åtta man, fördelade på två lag med var sin avbytare på vardera sidan om plinten, flygande byten, och i morse kunde jag stoltsera inför barnen med ett elakt brännsår på knät; jag kom in snett i en situa-tion och tvingas glidtackla för att komma åt att peta undan bollen för en annars fri motspelare, nej, med min egen insats kan jag inte vara mer än halvbelåten, jag hade mer att ge, och nästa onsdag 18.00 är det dags igen.

Åskådarbänkar

Kiosk och klubbhus

Glömminge IF anno -94. Övre raden fr. v: Jocke Sjöström, Bosse Nilmert (tränare), Ola Klippvik, Jörgen Ohlsson, Henrik Yngvesson, Rickard Engström, Tomas Stenberg, Jim [vad-han-nu-hette…], Rickard Persson, Per Börjesson (lagledare). Nedre raden: Henrik Engman, Roger Anjou, Stefan ”Busha” Andersson, Micke Henningsson, Jocke Wallster, Per Haag.

Publicerat i Svensk poesi, Vinterns tankstreck | Lämna en kommentar

Panta rei

Ibland får man gå över ån efter vatten och i förmiddags uppmärksammade Anna Friman mig på en recension som under rubriken Klippviks klippbok strax före nyår stod att läsa i Hufvudstadsbladet. En digital version kan tudelad läsas här och här, ifall man skulle komma på en sån idé.

Till min förvåning märker jag gång på gång att han är ganska lik mig i sitt sätt att se på tingen och händelserna. Ibland tänker jag att han är jag i ett annat liv. […] På ett plan blir denna dagbok från min horisont till ett titthål på Sverige eller Norden. Vad hände där efter att jag givit mig av? Vad talade man om däruppe?

Fr.h: Martin H, Anna F, Titti P, Anna J

Martin, Anna F, Titti, Anna J

Anna och jag var f.ö. kompisar och kurs-kamrater på anrika folkhögskolan Biskops-Arnö 1999/2000. Ett med förlov sagt rätt egenartat skifte, präglat av oförlösta fin de sièclestämningar och sträng ideologisk upprustning; året före 11 september, EU-toppmötet i Göteborg och Göran Perssons statsbesök i Nordkorea.

Maria Tapaninen, Anna Jörgensdotter, Mar-tin Högström, Titti Persson, Anne Swärd, Cecilia Lindemalm, Stina Näslund, Anna LindahlLan Xu, Per Israelsson, Vendela Fredricson och Gertrud Hellbrand gick också i klassen, och så hade vi Mara Lee som lärare. Dessutom tillbringade jag en diffus distanstermin ihop med bl a Elisabeth BerchtoldSara Stridsberg, Jenny Tunedal och Malin Nord. Samtliga ovannämnda verksamma i dagens svenska kulturvärld; flera som utgivna författare. Då, kan jag berätta, hade man fått veta att man levde om man t ex vågat yttra en propå om huruvida det ena eller andra uttryckssättet möjligen kunde anses särskilt kvinnligt eller manligt kodat eller så, i mer essentiell bemärkelse, för nåde den som, omed-vetet eller ej, satt och höll sig med fasta och föråldrade gamla idékategorier, vare sig det skedde utanför eller innanför den här stiftelsefinansierade gamla skolans vackra putsfasader! Men det gjorde man ju inte, förstås, annat än glimtvis och förfluget i berusningens dimbank kanske någon gång? En fast kategori existerade dock, och den bestod i just det lite dystra faktum att all vår genom sekler vunna kunskap herakleitiskt måste anses flyta; att den utan högre syfte måste anses mölja runt och vara relativ och diskursiv m.m.

Nåväl. Här har nån lyckats fånga mig i glatt samspråk med en viss Martin W från ekologikur-sen. Javisst, så kunde man fort-farande sitta då, som funnes ingen morgondag och kanske ingen gårdag heller för den delen! Till skillnad från mig var Martin marxist och varm Noam Chomsky-anhängare och då inte minst av lingvisten Noam Chomskys teorier om språkets förmodade generativa ursprung i själva vår mänskliga hjärnbark; i vilket fall som helst for de till den indiska delstaten Kerala på studieresa, varifrån de återvände i färgglada tygsjok och med håret i tovor, fyllda av en nu fördjupad mänsklig och politisk tro på utformningen av såväl jordbrukssektorn som tjänstesektorn i denna av socialismens grundprinciper så starkt präglade indiska delstat – härtill med blusfickorna fulla av tunna handrullade cigaretter som smakade halm och vars söta syntetiska rökelsedoft kom att prägla hela skolans atmosfär den vårterminen; ringlande kring hyllorna vid Solgången, kring Ridhuset och Bisksopsköket innan den loja Mälardalsbrisen förde med sig den exotiska röken vidare bort mot elev-hemmen, varpå den i avledd och förtunnad form även kom att bemäktiga sig får-hagen och träladan, vägbanken och Utsiktsberget. Detta var alltså sarongens, Dr Martens-kängans, batiktryckets och e-postkontots nya gryning, fast själv bar jag mest tråkiga blåjeans och t-shirt; skjortan utanpå och svart manchesterjacka med visserligen breda slag. Vi höll kontakten, Martin och jag, kom att spela innebandy varje tisdag i ett ruggigt källarannex vid Centralbadet i Norrköping och stämde då och då träff i Västgötebacken där vi åt en bit oftast vegetarisk mat, drack öl och dividerade vidare. Ars longa, vita brevis…

Därmed åter till det man lite slarvigt brukar kalla nuet:

 

Det är M som ritat, för att sen låta B färglägga så gott hon kunde. Ett tilltag som självfallet har renderat dem varsin skarp reprimand; både för det hegemoniska valet av motiv och för en hopplöst stereotyp färgskala. Och jag har varnat dem: Nästa gång tar jag kritorna ifrån er!

Publicerat i Biskops-Arnö, Bokrecensioner | Lämna en kommentar

Som man ropar…

Här hade Unni Drougge en och annan poäng, antar jag, även om slutklämmen klingade hemskt populistisk och analysen var tunn. Allt var manssamhällets och den sittande ”högerregeringens” fel.

Och så var det vokabulären: genom ideliga tillvitelser av typen ”skadeinsekter” och ”digitala pissrännor” visar man med eftertryck att man inte var ett uns bättre själv. All utrensning börjar i språket; i valet av ord. Minns Jugoslavien, Rwanda, Darfur. Just så avhumaniserar man sin motståndare. Just så piskas stämningen upp ytter-ligare och just så gjuter man olja på elden. Oleum addera caminum. En oförrätt läggs vid en annan; en kränkning till nästa.

Man bör kalla saker vid dess rätta namn. Men är ”ohyra” verkligen rätt ord i sam-manhanget? Var ”kloaksystem” en väl vald term? Såklart bär även medierna själva ett visst ansvar. Eller bar, ska jag väl säga.

Lukas 6:31: ”Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder…

Som skalden, akademiledamoten och snart nog även biskopen Esaias Tegnér så in-siktsfullt lär ha antecknat i marginalen på en av sina predikotexter: Argumenta-tionen svag, höj rösten!

Publicerat i Expressionismer, Olika ordspråk | Lämna en kommentar

Kanhända den viner i vinden omkring

Ällingstad 13:54

Ällingstad 13:54

Enligt nya vägverksskylten för enskild väg som som monterats upp nere vid Arkösundsvägen stavas Ellingstad med Ä. Stavningar och språk förändras ju med tiden. På den i Vikbolandets by- och gårdnamn bifogade generalstabskartan stavas det alltjämt med E. Den skriften tryck-tes 1937 i Uppsala men hur gammal själva kar-tan är törs jag inte säga.

I alla fall, medan jag gick där längs den fläckvis snötäckta åkerkanten, lätt snuvig, förbi björk-dungen och kohagen och Urbans röda tallriks-harv, sändes en nygjord radiodramatisering av Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, varför jag börjar fippla med min fiffigt hålförsedda tum-vante (av försvarets gamla yllestickade modell; hålet är avsett för avtryckarfingret) för att byta till P2, som sänder Sisu-uutiset, och så P3, som spelar Losing you (av en jury framröstad till 2012 års bästa låt) med en artist vid namn Solange. Och den var väl lättlyssnad och småtrevlig men kanske inte så förfärligt märkvärdig heller? Hursomhelst fick det mig att associera till Willy Kyrklund och till hans moderna klassiker Solange, om det drömmande kontors-biträdet och sedermera hemmafrun med samma vackra, liksom fjärran klingan-de namn, Solange, som förvandlas till en tuva starrgräs för sin obotliga längtans skull. Romanen har ett motto av Karin Boye:

Vart går all sång, som blir kvävd och innestängd?
Vart går all längtan, som når ingenting?
Kanhända den i mullen och vattnet ligger mängd.
Kanhända den viner i vinden omkring.

Solange skrevs 1951 och kvinnan, mannen, människan, hade det kanske inte så lätt då heller? Hugo, hennes man, räknebiträdet, är för sin del snärjd av sin egen bistra liknöjdhet inför tillvarons villkor. Allt fångat i en minnesvärd inledningsvinjett, där deras predikament gestaltas såhär:

”I dag skulle han i alla fall få maten i tid, hon var glad för hans skull, han var kanske hungrig. Samtidigt fann hon det på något sätt ko-miskt, utan att hon riktigt lyckades göra klart för sig vari det ko-miska egentligen bestod. Så tänkte hon på alla köken i våningarna ovanför och under, där stod nu alla fruarna i en hög ihålig pelare med mellanbottnar, alla ovanför varann, alla med spisen åt samma håll och fönstret åt ett annat och lagade mat åt sina respektive män. Allas stekos drogs upp genom en gemensam längsgående kanal i pelaren, drogs upp i en skorsten och svävade ut över stadens tak under en regntung vinterhimmel. Det var verkligen komiskt och plötsligt var det inte alls lustigt mera.”

Jaha. Vart vill jag egentligen komma med allt detta osorterade prat? Det vet jag faktiskt inte. Måste man alltid ha en agenda och förmätet påstå sig ha begri-pit saker och ting? Det tror inte jag. Men jag tror att man åtminstone bör kunna diskutera saken, i den mån det nu gick.

Publicerat i Lästips, Litterärt, Serendipity | Lämna en kommentar

Bloggen och tschandala-ängden

På nyårsdagen ringde Bengt på fasta telefonen; min farfars yngste bror. Det var längesen vi sågs och därför extra roligt att höra hans röst igen. Som vanligt var det G som svarade. Efter en stund gav hon mig luren och med handen för örat gick jag genom köket, bort mot trappan, upp till övervåningen.

Även Bengt har nu hunnit bli gammal, det hördes på rösten. Två-tre gånger tackade han för brevet som jag veckan före jul tog mig för att skriva; tackade för det bifogade julkortet och boken men kunde inte riktigt minnas att jag skulle ha besökt dem hemma i deras villa i Enebyberg för ett tiotal år sedan, när jag övervägde att fortsätta läsa filosofi vid Stockholms universitet för att då kanske bo inneboende hos dem under en hösttermin. Annars var han lika älskvärd, artig och belevad som jag minns honom. Han har haft tjänster inom bankvärlden i alla år; uppvuxen på gården i Klippingsbo började han studera och for så upp till Stockholm där han mötte Gun, bildade familj och bosatte sig i Danderyd. (Född 1925 slapp han till skillnad från farfar ligga inkallad under be-redskapsåren och se ett halvt decennium gå till spillo.) Fotografierna från den här tiden ligger i lådor hos mina föräldrar. Det närmaste jag just nu kommer är det här brunmurriga avtrycket, över trettio år gammalt.

Tomten Örjan och jag julen -79 står det på den lilla pappersremsan under kortet, med mammas handstil. Bilden är från Vissefjärda. Och mycket riktigt är det Örjan som agerar tomte, pappas bror. På bilden är jag lika gammal som lilla B den här julen: fem år. Tavlan till höger – jag tror att det ska föreställa blåeld – hänger numera på väggen här i mitt arbetsrum.

Jag har ett annat starkt minne; tidigt 80-tal. Vi hade tagit bilen upp för att hälsa på dem i Stock-holm. Bengt bjöd oss på middag på en flott res-taurang (Gondolen) – svävande över det som kal-las Slussen; med utsikt över Södermalm och halva den vattenomflutna huvudstaden som jag aldrig hade varit i förut; upp till restaurangen åkte man hiss (Katarinahissen) och jag och Jonas fick dricka så mycket coca-cola vi ville (två flaskor var) och till köttbiten (hamburgaren?) serverades ugnsrostad kulpotatis, och så en glassportion på det. Jag minns att jag mådde illa efteråt, jag hade ätit för mycket, och när vi kom fram till bilen (gröna Golfen) hade någon varit där med en mejsel och brutit upp dörren på passagerarsidan. Kassettradion var borta. Där den suttit monterad gapade ett svart hål med två avslitna sladdar i. Och på en bänk snett över gatan, märkte vi efter en stund, satt några ovårdade typer med ölburkar i händerna och flinade åt oss, minns jag så väl.

Vilhelm Ekelund talar på ett ställe om människor av ”stor ton” och om den mörka folien som ljuset i spegeln ovillkorligen måste reflekteras mot; om hur all verklig produktivitet ”är ur inre isoleringskraft” – om det ”rena ögat” och om de ”inre bakterier” som vi med rätta fruktar och vill förjaga. Ekelund hade ju sina egna begrepp och sin säreget skimrande prosa. Strindbergs tschandala-ängd lånas för att definiera en miljö av gemenhet och smuts, förnedring och ohälsa. Att leva i konstant ljus vore dock att vanhelga det heliga. Ljus och mörker. I Olle Holm-bergs ”Tre uppsatser om Vilhelm Ekelund” (1963) beskrivs Ekelunds stil med en vackert funnen bibelparafras: Mörker var på djupet, men Guds ande svävade över vattnet. I samma kapitel återfinns även följande karaktäristik:

Vilhelm Ekelund försvarar alltså ensamheten och angriper ”gemen-skapens” i hans ögon ljumma och flottiga liv. Han gör det så ofta att man förstår att han har behövt göra det ofta. Man kan uttrycka saken så: denne författare har varit stark nog att vara ensam, men inte stark nog att vara det på ett otvunget, naturligt, självklart sätt, ett sätt som inte behöver försvaras. Sådant finns det kanske helgon, eremiter och misantroper som har kunnat, men Ekelund kan det inte. Han talar öppet om sina två fiender Ira och Taedium, Vreden och Ledan. Den ena drabbar i sällskapsliv, den andra i ensamhet. Det gäller att fördriva dem bägge.

Till slut kom vi att bli sju personer på nyårsafton, åtta med lilla Ingrid, tio må-nader, som dock somnade ifrån jämfö-relsevis tidigt. Vi bjöd på älgfärsbiffar med potatisbakelser och till dessert en egentillverkad nougatglass med vispad grädde och en otäck liten physalis som toppdekoration; kläppen i väggklockan tickande mot midnatt och i de slipade små portvinsglasen från Vissefjärda-servisen bröts ljusstrålarna prismatiskt och alla hade vi klätt upp oss och gjort oss extra fina för varandras och vår egen skull. Spellistan rullade utan förstörande reklamavbrott och vid tolvslaget sände vi upp tre raketer mot Vikbolandshimlens blåsvarta mörker, skålade och kramades och tände var sin torr gammal cigarr. Jag hade övervägt att skaffa så kallade thailandslyktor men det såldes inga sådana i ståndet vid Hageby centrum och lite senare påtalade Ingemar att dessa rislyktor består av ett ståltrådsskelett, vilket singlar ner i åkern och som rådjurskiden då kan råka fastna med klövarna i. Små stigande kapslar av tid med en invändigt brinnande låga…

Alltid en viss anspänning att ordna fest, men oftast blir det ju en varm och trevlig stämning sedan. Nej, vissa saker lär man sig aldrig. Man upphör heller aldrig att förundras över hur det kan gå till i den så kallade kulturvärlden. En äldre kvinna i vår bekantskapskrets ligger på sjukhus; hon hade hittats i sin säng på annandagen; hade tagit sömnmedel i avsikten att somna in för gott. Vid uppvaknandet ond-gjorde hon sig över det faktum att man lyckats hindra henne, fast nu mår hon visst något bättre. Vi skickade ett julkort till henne.

Stenporten i Gradec.

Stenporten i Gradec.

Och så kom det – först i går – ett vacker hälsning från Zagreb. Daterad 16 december, så pošta tog tid på sig. I gengäld hade försändelsen stämplats med brio och i kortet låg en insisterande sedel: betalningen för boken jag tänkt skicka henne gratis.

Man kunde se på hyperlänkarna som lysande hål i en vägg: där bakom fanns något mer. Om bloggar talas det från högre ort allt oftare i termer av träsk och liknande. Allt som sägs är efemära bloss. Men något består. Det sker, ville jag gärna tro, när rösten som talar är distinkt och oavvisligt mänsklig till sin natur:

När allt kommer omkring glömmer vi oftast att det alltid är första person som talar. […] Dessutom kräver jag för egen del av varje författare, först och främst, en enkel och ärlig redogörelse för hans eget liv och inte bara sådant som han hört om andra mäns liv; en sådan redo-görelse som han skulle skicka till sina släktingar från fjärran land; ty om han har levt ärligt så måste det ha varit fjärran land för mig.

Var Thoreau också jagfixerad? Att skylla frustrationen över världen på tekniken slår mig som överdrivet reaktionärt, inbilskt och feltänkt. Jag har ingen annan given plattform för mitt skrivande än denna.

Det nedtecknade återspeglar såklart en viss epok och dess landvinningar: elden, stenyxan, papyrusen, tryckpressen, da-torn. Själva mediet har alltid avsatt spår i stilen; innehållet.

Vem var Homeros? Hur föddes evange-lierna? Med tiden skingras allt i dimma. Sången, dikten, kolumnen. Man måste skriva med sitt väsen involverat; riskera något, utmana konsensus. Aldrig för att behaga en auktoritet eller snöd vinning enbart. Belöningen blir större om du gör tvärtom. Säg din mening. Endast så kan du vinna respekt och endast så förstå hur de alltjämt hågkomna tänkte och gjorde.

Småländsk glastillverkning

Småländsk glastillverkning

I en blogg kan man vara långsam och snabb, man kan tänja ut sig som man vill; yttra vad man vill. Nyss ringde telefonen men jag svarade inte, jag brukar säga att det är ett oskick att ringa hem till folk och har ingen lust att betala extra för Telias nummerupplysningstjänst. Jag minns min första röstbrevlåda. Sen dess har utveck-lingen gått rasande fort och varför anpas-sa sig efter en döende form? Av samma skäl bör man inte ta ”bloggen” för given, lika lite som ”demokratin” eller något annat av välmenande människor uppfun-net ramverk för det djupt mänskligas oändliga tschandala-ängder. På knappsym-bolerna tryckte man stjärna, fyrkant. Och så talade man efter bästa förmåga in meddelandet. Hej, du har kommit hem till…

För bara ett par år sedan var det besvärligare: barnen var mer krävande och G var sjuk och skulle opereras. Uppdragen tröt och jag kämpade för att överhuvudtaget få ut mina böcker. Fick kort stubin, brast i tålamod, sjönk ner i missmod. Kom att avsky den förljugna världen och dess människor. Men saker kunde förändras, hur märkvärdigt det än kan låta.

Publicerat i 2013, Vikbodagbok, Yttrandefrihet | Lämna en kommentar

Jullov

Tråkigt att behöva göra avbrott när så många har börjat läsa här. Men bloggen ställer inte brödet på bordet, höll jag på att skriva, än mindre julmaten, och nu har jag elevtexter att ta itu med, andras manuskript att se över, en jägarexamen att studera inför, en diktsamling att färdigställa, ved att hämta, ischoklad att tillverka, snö att skotta, en Janssons frestelse att förbereda samt en familj och en brokig skara småpälsdjur att ägna mig åt, för att nu bara nämna det viktigaste.

Tack för att ni har läst och hört av er med smicker och synpunkter. Och fortsätt kika in för all del; förr eller senare återkommer jag nog, om än inte lika frekvent som på sistone.

Publicerat i Okategoriserat | Lämna en kommentar

Snart vänder det…

Såhär såg det ut i morse. Jag följde med M och tittade på ”isbacken” där barnen köade så duktigt för att sedan (tysta; jubelfyllda) kasta sig utför i den uppåkta, urgröpta rännan. Omloppsbanor. Och nu är det snart vintersolstånd och julafton igen. På kall och snöig december följer ett gott år. Nu will jag lefwa i ljuflighet, och slagta till jul en oxe fet. Och will jag mig nu warm hålla, förhoppandes att öfwerlefwa wintren den kalla…

Se upp i backen!

Ni följer väl förresten Andrew Graham-Dixons konsthistoriska resa genom Nord-amerika på Kunskapskanalen? Thomas Cole (1801-1848) är nog en av mina favoritmålare och ett av skälen till att jag så hemskt gärna, någon gång i livet, skulle vilja besöka nordöstra USA och transcendentalisternas hemvist i trakterna kring Boston och Concord, Massachusetts.

Jag citerar Andrew Graham-Dixon: Cole was borne in 1801 in Bolton in the north of England – a place of ”dark satanic mills” – and he trained as an engraver at a textile designers… To the decision-makers in government the indians was simply an impediment to the spread of the american society… Some american artists feared that the vanishing of indian culture was just the start… That soon the american landscape itself would be obliterated…

Publicerat i Konst, Vikbodagbok | Lämna en kommentar

Citatet

They never rise beyond the level of misrepresentation, and actually condescend to prove, to discuss, to argue. How different from the temper of the true liar, with his frank, fearless statements, his superb irresponsibility, his healthy, natural disdain of proof of any kind! After all, what is a fine lie? Simply that which is its own evidence. If a man is sufficiently unimaginative to produce evidence in support of a lie, he might just as well speak the truth at once.

Oscar Wilde, ur The Decay of Lying (1891)

Publicerat i Citat | Lämna en kommentar

Tredje advent

Från gårdagens julkonsert i Häradshammar. Kyrkokören samsjungen i sköna stäm-mor, flankerad av en grupp unga solister, och så prosten Torbjörn Sjöbergs mag-nifika O helga natt på slutet. Lasse, min svärfar, skymtar till vänster om kontra-basens hals. Och flickorna skötte sig exemplariskt, även om M (utspilld över mam-mas knä i andra bänkraden) fann det lite segt på slutet. De fick stoppa var sin tiokrona i kollekthåven och när vi kom hem dukade vi fram ost och smör och skånepepparkakor (”tubbiebröd”) och drack glögg. Altartavlan målad av Pehr Hör-berg, som var bördig från Småland.

Publicerat i Vikbodagbok | Lämna en kommentar

Demokratisk Dunderhonung

Björn Wiman – kulturchefen med den säregna metaforiken och med synen på de sjunkande  tidningsskeppen som ”demokratins dunderhonung” – upplyser oss i sin senaste kolumn om följande förhållande:

Uttalandet gjordes alltså inte av någon trollkarl i 3D eller av en publicist med brösttoner från det förflutna, utan av en ledande expert.

Okej. En randanmärkning bara: Rasbiologiska institutet befolkades av experter. Atombomben uppfanns av en expert. Likaså läkaren som opererar bort äggstockar på unga kvinnor födda i ”fel kropp” etc. Experter allihop, så det var ett ganska svagt argument, anser jag nog.

Han kunde  läsa Augustinus, ifall han inte redan gjort det, som i ett brev citerar ur Salomos vishet: Den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar.

Vad vi behöver är fler ärliga och modiga intellektuella, kapabla att spränga sig ur den myllrande myrstacken av tunnelseende ”experter” med agendor, som kommit att bli vår tids sofister, inkvisitorer och andeskådare. Experter behövs. Men dessa experter, självutnämnda eller ej, bör inte okritiskt och ensidigt kallas in i tid och otid för att på så sätt bidra till att ytterligare utarma det offentliga samtalet. Ursäkta truismen, men det finns åtskilliga experter som haft fel, inte sant? Rentav flertalet av dem, sett ur ett idéhistoriskt perspektiv som gått förlorat. Låt se… Hur argumenterar Wiman för sin sak? Går jorden under redan nu på fredag? Det fick vi läsare aldrig riktigt klart för oss, dessvärre. I stället hänvisar Björn Wiman trosvisst till sin områdesexpert; avhänder sig intellektuellt ansvar, vecklar in sig i krystade bildled, och drar sig tillbaka. – Alltså till en expert som likt Björn Wiman investerat dyrt i sin expertiskarriär och som gjort åtskilliga snarlika uttalanden tidigare, efter hand alltmer tillspetsade eftersom det ju fordras om man ska bryta igenom det ”mediebrus” som Björn Wiman och hans kollegor på daglig basis återskapar; ut-sagor som sannolikt kommer att rendera nya friska ”anslag” och ytterligare skön övertygelse. Så nu måste han stå fast vid sin idé, tycker sig experten helt riktigt ana. Och vem kan egentligen klandra honom…?

Som jag härförleden citerade en annan sorts expert:

”Experten” är en nödvändig gestalt som man måste både lita på och ifrågasätta, en gud i ett rum som alltför ofta saknar fönster för insyn och dörrar för besök. Hans ingångsvärden avgör åtgärderna – och de var inte sådana som vi skulle acceptera idag. […] Värst blir debatten när historieskrivningen antar karaktären av domstol. Bäst blir den när den får oss att reflektera över vår egen tid.

Nej, man befarar att det i själva verket var fråga om något annat. Björn Wiman, pressad, resonerar som en kliniskt deprimerad människa. Helt nyligen hade han med rätta avhyvlats. (Och det av en ”expert” som visste bättre…) Förödmjukande anklagad för att förestå sin egen Vatikanstat och ägna sig åt småpåveri. (Jag har personligen fått känna på detta antidemokratiska tillvägagångssätt. Demokratins Dunderhonung vägrar att låta sina meningsmotståndare komma till tals. Även indirekt – till och med när de utmålats som lögnare på hans egen kultursida och i synnerhet om de tänker längre och argumenterar bättre än han själv.) Det var snarare sanningen. Och sanningen svider. Alltmedan Björn Wimans upphettade domedagsfantasier och apokalyptiskt infärgade profetior mer tycks svara mot ett inre, mentalt tillstånd. Jag har själv varit deprimerad.

Man har även tidigare trott att jorden ska gå under. Och tids nog kommer vår art försvinna från den här planetens yta och upphöra att finnas, även den. Men håll huvudet kallt! För ingenting av detta motsäger par preference det faktum att den pressade kulturchefens bevisföring, sorgesamt nog, har börjat te sig sig alltmer verklighetsfrånvänd och desperat dogmatisk.

Publicerat i DN Kultur, Klimatfrågan, Yttrandefrihet | Lämna en kommentar