Åbyvallen
Bengt Cidden Andersson. Så hette en omtyckt diktare från mina småländska hemtrakter; självlärd och antagligen så fjärran från parnassen och dess dystra vindelgångar som det överhuvudtaget gick att komma?
Men poesin blir ju inte sämre för det. Och mina föräldrar, som sällan läser lyrik, brukade skratta gott åt den av hans många fyndiga avslutningsra-der som lyder ungefär: När pappa har sjungit får han inte köra bil. Själv har jag i egenskap av nervklen, släpande före detta vänsterytter i Glömminge IF spelat flera prestigefyllda matcher i lokal-serien division fem sydöstra mot Läckeby GoIF, som alltså var Ciddens lag, och då lydigt tagit markering på min gubbe i dennes ”påskliljegula” dress, antingen på Åbyvallen eller hemma i Glömmingelunden. (1995 kvalspelade vi oss sånär upp i division fyra…) Cidden skrev om sin värld, med varken större eller mindre åthä-vor än så. 1993 drabbades han (likt Tranströmer något år tidigare) av en stroke. Som diktare, rörmokare och hängiven fotbollsspelare i gärdsgårdsserien skulle han komma att få en gata i Läckeby uppkallad efter sig (”Ciddens väg”) och allt detta är ju onekligen vackert nog, inte sant?
Här följer ett stycke ur Hela bollen ska ligga still – Ciddens djupt humana fotbolls-dikter från en svunnen epok. Akronymen H.B. utläses högerback. En i samman-hanget rätt otacksam position, ska sägas. En roll utan glans och glamour, som ju dock behöver tas av någon, även den.
Jag skriver detta med tilltagande muskelvärk och led-värk, en fullkomligt naturlig följd av gårdagens stolle-prov: mitt första innebandypass på över ett halvår. I förra gänget föll en ifrån på grund av hans med ideell kvällsinnebandy oförenliga arbetstider på Holmen; en annan hade ryggproblem, en tredje skulle flytta och någon tröttnade väl. Men nu har jag hittat ett annat lag att spela med. Vi håller till i Malmska skolan på Repslagaregatan vid Östra promenaden; en gammal tegelbyggnad jag ofta passerat men aldrig varit i förut.
Malmska skolan
Prydd med valvbågar, krön och takspiror är det en före detta flickskola från förra sekelskiftet, ett hus som invändigt öppnar sig mot en brett nedgången stentrappa med blanknött ledstång. Och högst upp fanns minsann en gymnastiksal, som gjord för våra syften. Småmålsspel efter i princip en regel: inga skott direkt i mål från över halva plan. Två tim-mar höll vi på. En fin liten lycka att få röra klubban igen; repetera finterna och släppa bollen vidare me-dan du ser åt andra hållet. Med blodsmak i munnen lyckas jag pricka in ett par mål. Vi var åtta man, fördelade på två lag med var sin avbytare på vardera sidan om plinten, flygande byten, och i morse kunde jag stoltsera inför barnen med ett elakt brännsår på knät; jag kom in snett i en situa-tion och tvingas glidtackla för att komma åt att peta undan bollen för en annars fri motspelare, nej, med min egen insats kan jag inte vara mer än halvbelåten, jag hade mer att ge, och nästa onsdag 18.00 är det dags igen.
Åskådarbänkar
Kiosk och klubbhus
Glömminge IF anno -94. Övre raden fr. v: Jocke Sjöström, Bosse Nilmert (tränare), Ola Klippvik, Jörgen Ohlsson, Henrik Yngvesson, Rickard Engström, Tomas Stenberg, Jim [vad-han-nu-hette…], Rickard Persson, Per Börjesson (lagledare). Nedre raden: Henrik Engman, Roger Anjou, Stefan ”Busha” Andersson, Micke Henningsson, Jocke Wallster, Per Haag.
Nåväl. Här har nån lyckats fånga mig i glatt samspråk med en viss Martin W från ekologikur-sen. Javisst, så kunde man fort-farande sitta då, som funnes ingen morgondag och kanske ingen gårdag heller för den delen! Till skillnad från mig var Martin marxist och varm 
På nyårsdagen ringde Bengt på fasta telefonen; min farfars yngste bror. Det var längesen vi sågs och därför extra roligt att höra hans röst igen. Som vanligt var det G som svarade. Efter en stund gav hon mig luren och med handen för örat gick jag genom köket, bort mot trappan, upp till övervåningen.
Till slut kom vi att bli sju personer på nyårsafton, åtta med lilla Ingrid, tio må-nader, som dock somnade ifrån jämfö-relsevis tidigt. Vi bjöd på älgfärsbiffar med potatisbakelser och till dessert en egentillverkad nougatglass med vispad grädde och en otäck liten 
Det nedtecknade återspeglar såklart en viss epok och dess landvinningar: elden, stenyxan, papyrusen, tryckpressen, da-torn. Själva mediet har alltid avsatt spår i stilen; innehållet.
Tråkigt att behöva göra avbrott när så många har börjat läsa här. Men bloggen ställer inte brödet på bordet, höll jag på att skriva, än mindre julmaten, och nu har jag elevtexter att ta itu med, andras manuskript att se över, en jägarexamen att studera inför, en diktsamling att färdigställa, ved att hämta, ischoklad att tillverka, snö att skotta, en 
They never rise beyond the level of misrepresentation, and actually condescend to prove, to discuss, to argue. How different from the temper of the true liar, with his frank, fearless statements, his superb irresponsibility, his healthy, natural disdain of proof of any kind! After all, what is a fine lie? Simply that which is its own evidence. If a man is sufficiently unimaginative to produce evidence in support of a lie, he might just as well speak the truth at once.
Vikboblogg 