Roligt med Robbie Williams hos Skavlan i går. (Are YOU an empathic man? … You look like Gandalf … Do YOU have man-thoughts?) Nog skruvade man på sig i fåtöljen, och fnissade som en tonåring av ren förtjusning. Han slår mig som en samtidigt lätt störd och påfallande intelligent person, Robbie Williams. Bråkig och utmanande, osäker, älskvärd, medan Martin Kellerman väl framstod ungefär så nedtonat sympatisk som förväntat.
Snyggast klädd var Martin Kellerman i rundhalsad pupurfärgad t-shirt under ljus ulltröja i något slags ullmix; av-smalnande sandfärgade jeans och ett par lagom propra ökenkängor med vit sula och snörning. Men jag tyckte om dem allihop: det var nog ett av de bästa och mest fascinerande Skavlan-avsnitt jag har sett.
Trött och matt i kroppen efter en dag på badhuset satt jag och glodde på dem. På badhuset insåg jag att jag har gått upp några kilo i vikt sen i somras; tjejerna drog i mina shorts, ville åka vattenrutschbana om igen, tjutande av skratt i kurvorna (delvis belägna utanför huskroppen) medan jag i tur och ordning placerar dem i knät och lyfter upp dem framför mig när vi närmar oss kanten och det mötande bassängvattnet. Så badade vi bastu på våra respektive avdelningar, salomoniskt uppdelade två och två, och därefter lunch på McDonald’s där det i barnens Happy Meal-menyer ingick en bok (Castor snickrar och Lillasyster och kaninen). På Kappahl borta i Mirumgallerian stod vi sen och fumlade med våra medhavda rabattkuponger; B behövde en ny vinterjacka. I han-den kramade hon sin nya leksak, en sorts Nemo-fisk i formgjutet gummi från varustället i Centralbadhusets foajé. Dämpade skrik och ekon inifrån bassängerna. Med en skrynklig sedel fick hon själv betala för den, för att med typisk allvars-min ta emot växelpengarna som expediten sedan räckte henne – ja, egna barn borde alla få chansen att någon gång skaffa sig.
Karl Ove Knausgård hamnade på mellanhand, fastnade i smicker och fann sig ingen vettig roll att spela, föreföll det som, medan Dawn French, den brittiska komikern, väl åtminstone något räddade upp situationen när hon gav oss ett par råd i ämnet tonåringar och uppfostran. Att intervjuade skandinaviska män överlag gav ett så kuvat, hämmat intryck var en helt naturlig följd av hur man så länge levt i ett slags tankens diktatur. Betänk bara för ett ögonblick alla dessa dominanta horder av ängsligt rättänkande redaktörer, trendkänsliga journalister, twittrare, politiker, reklamfolk, förlagsmänniskor, lärare och akademiker i alla åldrar och schatteringar. Klart att det ger ett beklämmande utslag till sist.
***
I veckan fick jag oväntat en förfrågan om att komma till Zagrebs universitet för att tala om mitt skrivande. Blir det besöket av måste jag skaffa betablockerare även jag. Tänk vad lite uppskattning (…för att jag ser det som att du intar en självstän-dig och ansvarskännande position i svenskt kulturliv idag…) från någon du res-pekterar kan åstadkomma, som i ett trollslag. En gnutta smicker bara… Fåfäng-ligheters fåfänglighet! Om vad ska jag prata?
Du måste, med Machiavellis ord, vara räv för att känna till fällorna och lejon för att skrämma bort vargarna. (”De som endast är lejon förstår sig inte på detta.”) Eller som Martin Kellerman utbrast hos Skavlan: ”Jag gillar mycket mer att vara bakis en dag och käka pizza än att gå på festen dan innan.”
Har på sistone försummat nyhetsflödet och visste inte att Sandy åsamkat sån för-ödelse: Alla hus… Det finns ingen el, inget vatten… It’s like Armageddon… It’s Nine-eleven and Katrina rolled into one…
***
Såg även en dokumentär som jag inte nog kan rekommendera: Werner Herzogs Into the abyss, om två dödsdömda fångar och deras offer i Texas. Herzog låter var och en av de medverkande tala till punkt; rakt in i kameran utan andra tillägg än en sorgfällig redogörelse för själva brottet.
Skakande. Gripande. Dostojevskij-magnituder.
”‘Jag har träffat honom. Men han är en kuf och har ingen som helst bildning. Ni vet, en av de där nya vildhjärnorna som det finns så många av nuförtiden; ni vet, han tillhör de där fri-tänkarna som d’emblée är uppfostrade med begrepp som otro, förnekelse och materialism. Förr brukade det ju vara så’, fortsatte Gole-nisjtjev utan att märka eller utan att vilja märka att både Anna och Vronskij ville säga något, ‘förr var det ju så att en fritänkare var en män-niska som hade uppfostrats med begrepp som religion, lag, moral och sedan av egen kraft och möda […] Och inte nog med detta: för tjugo år sedan skulle han i den litteraturen ha hittat tecken på uppror mot auktoriteter, mot sekelgamla uppfattningar, och av detta uppror skulle han ha förstått att det fanns och har funnits något annat; men nu hamnar han rakt in i en litteratur där man inte ens nedlåter sig till att argumentera mot gamla uppfattningar utan helt frankt påstår: det finns ingenting, evolution, naturligt urval, kamp för tillvaron – och så ingenting mer. I min artikel har jag…’
‘Vet ni vad’, sa Anna som sedan länge hade ut-växlat försiktiga blickar med Vronskij, väl vetande att Vronskij inte var intresserad av denne konst-närs bildning utan bara upptogs av tanken att kunna stödja honom och beställa ett porträtt av honom. ‘Vet ni vad?’ avbröt hon beslutsamt Gole-nisjtjevs svada. ‘Låt oss söka upp honom!'”
Vikboblogg 